181219

Jag vill skrika rakt ut, så högt jag bara kan. Jag vill skrika tills det skär i min bröstkorg och rösten tar slut.
Men det kan jag inte, jag bor inte i ett ödsligt hus. Så jag skriker om och om igen i mitt huvud, sekund för sekund, skrik på skrik. 
Det sticker i hela kroppen och den vill helst implodera. Jag känner hur det vrider sig inombords. I bröstkorg, i ben, i armar. 
Jag vill finna ro, men sömnen tar inte sitt grepp om mig.
Jag har fortfarande inte sovit, klockan är över 08. Imorgon måste jag kliva upp kl 09, för att ta mig an en hel dag. En krävande ekvation. 

181210

Jag vet inte hur jag ska leva med min diagnos. Min personlighetsstörning. Att ständigt vara missförstådd, att inte förstå mig själv. Den tär på mina relationer till alla medmänniskor, den tär på relationen till mig själv. Det går inte att förklara och människor bildar en uppfattning om mig. En bild av mig som inte stämmer. 
Men det finns ingenting jag kan göra, så hur ska jag kunna leva med det?

180906

Well, I did it. Jag satte mig ner och berättade min historia. Min sanning. Jag tittade ner i bordet under hela berättelsen och jag la fram allt med saklig fakta, känslorna mina stängde jag av. Men jag gjorde det, jag berättade och jag berättade allt. Den svåraste tiden i mitt liv och den svåraste händelsen i mitt liv som denna tid ledde fram till. Jag blottade mig och gav dem min själ, men jag kände mig inte sårbar. Jag kände mig trodd och trygg, inte skam- eller skuldbelagd överhuvudtaget, vilket jag gör med nästintill alla andra. Känslan av att min sanning minimeras och att det inte kan ha varit så pass allvarligt som det faktiskt var. Ni förstår, när man möter en illusion, en mörk aura som fångar en i dess grepp och man försvinner i dess mörker, så är det inte bara att lämna situationen. Jag blev levande begravd i dess mörker och jag behövde ta den tid på mig som behövdes för att kunna gräva mig fri ur mörkret och slå tillbaka. Jag önskar inte någon det jag har fått uppleva. Än om saker och ting kan vara svåra att förstå som utomstående, använd er av den förståelse ni finner inom er och respektera din medmänniskas sanning. Respektera min sanning. 
 
 

180906

Well, I did it. Jag satte mig ner och berättade min historia. Min sanning. Jag tittade ner i bordet under hela berättelsen och jag la fram allt med saklig fakta, känslorna mina stängde jag av. Men jag gjorde det, jag berättade och jag berättade allt. Den svåraste tiden i mitt liv och den svåraste händelsen i mitt liv som denna tid ledde fram till. Jag blottade mig och gav dem min själ, men jag kände mig inte sårbar. Jag kände mig trodd och trygg, inte skam- eller skuldbelagd överhuvudtaget, vilket jag gör med nästintill alla andra. Känslan av att min sanning minimeras och att det inte kan ha varit så pass allvarligt som det faktiskt var. Ni förstår, när man möter en illusion, en mörk aura som fångar en i dess grepp och man försvinner i dess mörker, så är det inte bara att lämna situationen. Jag blev levande begravd i dess mörker och jag behövde ta den tid på mig som behövdes för att kunna gräva mig fri ur mörkret och slå tillbaka. Jag önskar inte någon det jag har fått uppleva. Än om saker och ting kan vara svåra att förstå som utomstående, använd er av den förståelse ni finner inom er och respektera din medmänniskas sanning. Respektera min sanning. 
 
 

180827

Just nu vill jag sova, försvinna i en värld som inte är min. En värld där inte du finns, en värld utan psykisk tortyr och skräck. Påbörjade traumabehandling i våras, på tisdag är det min tur att berätta min historia. Tog fyra år av kamp för att våga försöka. Att gå in i det förträngda, gå tillbaka till år 2013-14 och ta mig an den svåraste tiden i mitt liv. Flera månader av våld, psykisk tortyr, sexuellt utnyttjande, sorg, skräck och smärta. Med tiden, död inombords. Och hopplösheten. I flera månaders tid trodde jag att de enda två alternativ till att ta mig ur var att antingen så skulle han ta mitt liv eller så skulle jag ta mitt liv. Fönstret på fjärde våningen var min utväg, dörren var ständigt blockerad av en mörk gestalt. På något magiskt vis tog jag mig till slut igenom dörren, jag tog mig till en annan stad och jag överlevde. Jag levde fortfarande i skräck, men utan ditt sällskap. Jag lever än idag i skräck, men en skräck jag bearbetar för var dag och tar mig längre ifrån. Skammen har fortfarande ett fast grepp om mig, men jag vet vem jag är och jag vet att jag gjorde mitt bästa.
Ur askan tändes en glöd.

180813

Jag har haft en bra helg, det är ingen lögn, för det hade jag också. Delvis. Men helgen har även varit kantad av sorg, rädsla och ångest. Jag har glömt att ta min medicin i tre dygn, det känns av och när det väl gått så långt så är det svårt att återuppta den. Det är inte som att missat exempelvis.. ett p-piller. Det är mediciner som ger mig kraft att överleva dagen. Antidepressiva, ångestdämpande och den viktigaste av allt, Lamotrigin. Orkar inte gå in beskrivande på den medicinen mer än att det är den som hållt mig vid liv. Utan den hade jag mest troligt inte suttit här och skrivit detta inlägg. Jag hade inte ens vandrat denna jord längre, jag hade varit begraven och omhändertagen av vår Moder Jord. När jag missar dessa mediciner så faller jag så pass djupt att min själ blir avdomnad. Inte längre ser någon mening med att ens försöka ta hjälp av medicin. Men jag tvingade i mig medicinerna ikväll. Förhoppningsvis fortsätter jag på den banan imorgon också. Åter till den sorg och rädsla som funnits denna helg. I fredags var det begravning för min svågers mamma, mina syskonbarns farmor. Mina syskonbarn som jag älskar som om dem vore mina egna, förlorade deras farmor i ett för tidigt skede. Min svågers mamma var en fin kvinna, hon hade sina egenheter för sig vilket fick mig att finna denna kvinna så otroligt stark och unik. Hon gav mig alltid ett leende. Men cancern är en bov, och hon rycktes från denna jord alltför tidigt. Jag har älskat och förlorat, jag har varit på en del begravningar i mitt liv men aldrig gråtit. När de närmsta- min svåger med min syster och barn, min svågers syster med make och son- gick fram för att ta sitt sista farväl blev jag förkrossad och brast ut i gråt. Att se dessa fantastiska människor som jag älskar, stå där och ta farväl av någon de älskar så djupt. En mamma, svärmor och farmor/mormor.
Men vi har varandra och hon kommer alltid leva vidare med oss.

Dag blev till kväll, jag umgicks med vänner. Hade det otroligt trevligt efter en tung dag. Behövdes. Sen kom sentimmarna, jag var trött och påväg att utsättas för ett brott. Men jag slog mig fri och hann ta mig ur den förbannande situationen. Jag är så less på det samhälle vi lever i, jag är så less på kvinnohat och mäns inbillade rätt över kvinnors kroppar. Ibland önskar jag att vår planet utrotades för att jorden ska få en chans att börja om på nytt. 


180715

Varför lät du mig gå den dagen?

Diagnos Depression

Vad är väl livet, när man ett liv inte har. Tjugosex år. Det har gått så många år, det blir aldrig min tid. Jag vill inte sitta med bedövande huvudvärk dag in och dag ut, illamående och yrsel. Jag vill inte sitta som ett tomt skal, med en inre kärna som dog för längesedan. 
Att lida av depression är inte att vara ledsen, lite trött eller nedstämd. 
Att lida av depression är att ligga på dödsbädden.
Jag vill bli botad. Jag vill bli frisk.
Jag vill bli återupplivad och ha förmågan att se framemot en morgondag.

180609

Det finns snart ingenting kvar, jag känner hur allt rinner mig ur och jag är så less, så förbaskat jävla less. Ett skal av meningslöshet. Snälla ge mig en livlina eller låt mig bara gå. 

171231

 God kväll 🥀 Min ångest och oro skapar en bedövande stress. Handlingsförlamad med tusentals ärenden som cirkulerar i ljusets hastighet inom mitt huvud. Jag har haft en väldigt tung månad, psykosomatiskt som brytit ned mig. Många gånger har det känts som att det är slutet, men jag har travat på. Samtidigt har December månad varit magisk, det har funnits stunder där oron inte setts till alls och allt har känts rätt i vardagen och kärleken. Min partner har gett mig rogivande stunder och det är jag är tacksam för. Visat mig att jag inte bör ge upp. Så, summan för sista månaden detta år, väldigt tung men med många magiska inslag. Ser framemot månadens sista dag, dans med min älskade och fira in det nya året 🥂

171104

En helt ny värld. Jag är rädd för att leva, men jag behöver omfamna livet. Än fast livet känts som en last sedan barnsben så är det en gåva. En dyrbar gåva, en jag är tacksam för men inte alltid kan komma överens med. Ibland vill jag inte ta emot denna gåva, denna sköra gåva som inte är alla förunnat. Vissa får den på lån, jag har haft den i tjugofem års tid och vem vet, kanske den är min de kommande sjuttio åren. Sedan går den vidare till en ny, oskyldig själ. Ett oskrivet blad.
Min historia är inte slut, den pågår sekund efter sekund. Ikväll är min kropp och mitt sinne splittrat, jag behöver sova men stormen i mitt bröst håller mig vaken. 
Jag vill låta livet hända. Jag vill omfamna livet, jag vill finna min väg.
Jag har gått emot min rädsla och ska påbörja ett nytt kapitel, en liknande handling från förra året men samtidigt något helt annat. En fortsättning. Jag har gjort ett impulsivt val, nästa vecka börjar utbildningen inom silversmide. Fem veckors kursplan. Prestera inför främmande människor och vara en del av en social gemenskap. Attackera min prestationsångest, socialfobi och känsla av oduglighet. Inom några dagars tid efter denna kursstart ska jag på ett studiebesök. En annan verksamhet, en sorts utbildning och rehabilitering. Kanske starta upp även där innan årsskiftet. Tankar susar genom mitt huvud, kommer jag att klara av det eller kommer jag att falla? 
En sak är jag säker på, jag vill inte falla.
Mitt första projekt blir att finna mig en säkerhetslina.

171009

I flera dagars tid har utmattningen slagit ut mig. Ständig huvudvärk och illamående, svårigheter att sova. Slår ut mig både fysiskt och psykiskt.. utmattad. Men jag glömmer inte bort att uppskatta livet och dess fina ögonblick.
Jag är tacksam för denna helg, en fin helg. Spenderad med mina nära, de som ger mitt hjärta lyster. Under fredagen bjöd far och Kajsa mig på middag, tacos med lövbiff, fantastiskt gott som vanligt. Mästerkocken, min far. Utslagna spenderade vi kvällen i soffan. Hann få lite saker gjorda på lördagen innan det vankades familjemiddag hos mor, åkte in med lilla familjen och mötte då upp även lillebror och min karl. Med en mysig familjemiddag i skenet av levande ljus, julstämning och ljuvlig mat på våra tallrikar så tror jag att vi alla hade det rätt så himla bra. Jag och karln avslutade helgen med en hel dag av söndagsmys.
Nu vankas en ny vecka, roliga planer och äntligen tillbaka till gymmet efter en tids förkylning. Nu kickar vi igång Oktober!
 

171003

Det gör ont överallt inom mig, jag är trasig. Jag har små hål lite här och var i min själ, dem vill inte läka och dem sprider sig. Som en epidemi tar dem över mitt sinne och min själ. 
Lite titt som tätt, när jag just lagt mig för att somna in och låtit mina ögonlock falla så märker jag att min kind blir våt. Droppar det från taket? Står min katt över mitt ansikte och dreglar? Jag öppnar mina ögon, jag ligger ensam i min säng i mörkret, med ett tak utan spricka ovanför min säng medan Holger busar utanför dörren. Min kind blir våtare och jag hör mitt hjärta dunkandes inom mitt bröst. Titt som tätt bryter det ut, den sorg som tagit över mitt inre. Jag försöker hålla allt inom mig, men jag tror att ibland klarar inte kroppen mer. Den bryter ihop, jag bryter ihop.
Ikväll satt jag i soffan en stund, tittade på tv och drack ett glas trocadero, surfade lite smått på telefonen. Jag såg en man le på tvn, jag blev glad för hans skull, jag blev tårögd. Sen kom vattenfallet längs mina kinder. Det rann och rann i en halvtimmes tid, tills det torkade ut. Jag satt inte med någon negativ tanke, jag kände glädje för en medmänniska som hade haft det svårt och fick hjälp. Jag blev tårögd. På en sekund drogs jag ned i ett mörker, ett hav bildat av tårar och en olidlig smärta i mitt bröst. Men i mitt huvud var det blankt. Bara en känsla av hopplöshet, och jag försvann.
Jag skriver inte för empati, jag skriver för min skull och för er skull. Ni som kämpar därute, ni är aldrig ensamma. Vi är alla lite trasiga på ett eller ett annat vis, men vi är tillsammans.
Jag ska nu sätta mig vid mitt köksbord, starta ljuvlig bakgrundsmusik, tillverka smycken och försvinna in i en magisk värld. En värld där jag får vara jag. 
Sänder en kram till alla som kämpar därute, ni är värdefulla, precis som ni är.

170928

Jag befinner mig i en tung period.. jag drunknar i flashbacks, minnen, dåliga som goda. Dem fina minnena gör ondast, för jag önskar så innerligt att jag skulle kunna få återuppleva dem. Jag är högkänslig och ömtålig. Jag känner allt så starkt. Jag klarar inte av den sorg och saknad jag känner, den äter upp mig inifrån och jag känner mig liten. Hjälplös. Men jag är även tacksam för dessa fina minnen som värmer mitt hjärta såpass mycket än idag.

170831

Born out of a boombox.
Just i detta ögonblick satte jag mig ner och tog fram min mobiltelefon, just innan... så dansade jag, tränade, titta på dansfilm och drack troca samtidigt.  
Dans, mitt livs kärlek.
Jag kommer aldrig att släppa taget om dig, min stjärna.


.i was born to walk alone. bloglovin
RSS 2.0