makethedayscount

Jag vet inte riktigt vad jag vill med livet längre. Det enda jag vet är att jag inte vill sjunka fast här. Drömmarna jag hade för ett halvår sedan är som bortblåsta, jag känner inte lyckan längre över tanken på det. Även det nutida som gjort mig lyckligast ger mig idag ångest. Det skrämmer mig hur fort det kan försvinna och rädslan över hur lång tid det är tills dess kommer tillbaka är ännu värre. 

Jag gråter när jag går dit, jag gråter när jag är där, jag gråter när jag går därifrån.

 

Det är skrämmande hur fort en vilozon kan förvandlas till ett skräckpalats.

Jag har gått med skam i kroppen i många månader nu. Jag tog mig så långt, för att återigen falla så djupt. Men, sakta men säkert finner jag rätt väg och tar mig tillbaka. Det tar tid, jag måste låta det ta tid.