vardaglig kamp
Mina förra inlägg tyder på att jag varit tankspridd och kluven, vilket stämmer helt och hållet.
Jag lämnade aldrig Sundsvall. Jag fann kraften till att ställa mig upp, säga ifrån och sedan ge det en andra chans. Det är jag glad över.
Vissa dagar känns meningslösa här, men jag vet att så länge jag mår som jag gör så har jag ingenting att komma hem till. Jag måste finna min styrka för att sedan kunna bygga upp ett liv i Umeå.
Jag är inte där än.
