makethedayscount

Så många tänk om. Idag har min hjärna nästintill överhettats av alla dessa "tänk om", även mitt hjärta har slagit extra hårt och i otakt. Den överväldigande känslan om att jag står vid ett vägskäl, ett vägskäl jag aldrig ville vandra till, ett vägskäl jag aldrig trodde existerade.

Det som slår mig hårdast är att det imorgon kan vara frid och fröjd inom mig, att jag känner lättnad och ro över att allt kommer att bli som det är menat.

Men sen hamnar jag i träsket, som idag, att det endast är något jag intalar mig själv för att jag vill det så innerligt gärna. Men tänk om det inte kommer att räcka? Tänk om.

Jag vill helst inte klaga, gnälla eller hänga läpp. Men jag behöver få ur mig, att jag är så fruktansvärt LESS.

Jag har vardagliga besvär med illamående, trötthet, yrsel och värk men de senaste 2-3 veckorna har varit så otroligt ihärdiga att dem bryter ner mig mentalt. 

Jag känner ett sådant starkt behov av att sova, men kroppen vägrar. Den är så pass utmattad och stressad att den inte kan falla in i drömläge.

Jag ligger i min säng, vrider och vänder. Spänningsvärken gör att det känns som att någon ständigt försöker strypa mig inifrån, jag får andan slagen ur mig via kramp i mitt bröst, stressen som hälsar på och viskar till mig: Ge upp.

Jag vill somna, för jag vill inte gå igenom ännu en misslyckad morgondag. 

have faith

Längs en väg med syftet till personlig utveckling sker snedsteg. Det är en djupgående process som kräver väldigt mycket av en individ psykiskt.

Jag hamnade snett föregående natt, ångesten tog över mitt sinne och vi kan kalla det för ett återfall. Tackar gudarna att jag har en uthållig och godhjärtad karl vid min sida som hjälpte mig igenom det. Ingen större skada skedd.

Jag har gått med hög ångest idag, skam- och skuldkänslor men den börjar faktiskt släppa, av anledningen att jag blev påmind av denna händelse. Jag blev påmind om att jag är tacksam och uppskattar den personliga utveckling jag vunnit. Jag tog ett återfall, men det är allt det är, ett återfall. Det är inte min vardag längre. Jag blev chockad över att det hände, det hade jag inte blivit för ett och ett halvt år sedan. Då var det en självklarhet. 

Så, jag är fullt medveten om att denna händelse var dumheter, men den gav mig ändå en ärlig chans till att uppskatta min utveckling. Lite gott ur det onda, nattis!

Gokväll! 

Klockan har slagit 2016 och här står vi alla med våra nyårslöften. Jag har aldrig tidigare haft ett nyårslöfte, men just nu så är jag inne i en period där jag insett att jag inte får låta min levnadstillvaro fortgå, att jag måste förändra den ur ett både hälsosamt perspektiv men även för att stärka självkänsla, samt sjävförtroende. 

Handen på hjärtat, min motivation är inte så stark som jag helst velat, men nånting inom mig brinner för detta och jag hoppas att under tidens gång den lågan slår upp till en eldsvåda! 

Så detta kanske är mitt nyårlöfte » Att ta mitt ansvar och ta hand om mig. Ur alla perspektiv.

 

Ja, varför inte? God fortsättning! ♥