makethedayscount

Jag älskade inte dig, jag älskade honom.

Här ligger jag ihopkurad som en stressboll, invirad i min onepiece och gosar ner huvudet i kudden. En funktionell position i soffan framför criminal minds. Huvudet dunkar, magens innehåll vill komma upp och ryggen värker. Så ser varje kväll ut. Hade en träff på sjukhuset idag, angående annat, och när jag nämnde detta så ville personen ifråga be om min tillåtelse att kontakta akutläkare, hon ville se provsvar på organ och blodprover. Men jag är alltför van vid att må såhär och alltför van vid att nekas hjälp, att mitt mående tas som en illusion. Så, tills jag svimmar på plats så flummar jag på.

Men just denna kväll har det varit enormt påfrestande på grund av att jag känner mig stressad, har saker och ting jag behövt göra innan imorgonbitti men även när jag ligger ner känner jag mig svimfärdig. Så bajs på detta, har en rolig dag att se framemot men är rädd för att missa allt på grund av kroppens envishet. Men jag får helt enkelt visa för kroppen imorgon att det är JAG som bestämmer över den, inte tvärtom. Nu ska jag se klart criminal minds och sedan tvinga mig i säng. Somnar med stress och oro inför morgondagen, men även förväntansfull och taggad till topp. 😴👍

När man väl ser det där och vågar känna in känslan, det är vackert.

Jag har svårt att tro att jag har betydelse i någons liv, inte för att mina nära gör något fel, nej. Det sitter i mig och min syn på mig själv. Att jag inte är tillräckligt värdig för att bli älskad, att jag inte har något värdefullt att tillföra en annan människas liv.  Men ibland finns det stunder då jag faktiskt stänger av min inre röst och lyssnar till människan vid min sida. Då jag vågar tro på att jag tillför något, att jag är älskad för den jag är och att denna person faktiskt vill stå vid min sida. Istället för att himla med ögonen som om alla goda ord gentemot mig är en lögn, så tar min själ emot den kärlek och värme jag ser. 

Dessa stunder gör att det är värt att fortsätta min kamp, när jag tillåter mig själv att känna ömsesidig uppskattning och ta emot den kärlek och värme som erbjuds mig. Jag har tryckt människor ifrån mig i många års tid, jag har inte vågat tro, men dem jag har kvar i mitt liv... dem är helt fantastiska, kärleksfulla och ödmjuka. Dem är mina skyddsänglar.

Jag är en liten komplicerad figur. Har aldrig påstått att jag är normal, för det skulle absolut vara en lögn. Jag är för allt som står upp för ärlighet och tillgivenhet, självklart jag gjort misstag, vem har inte det? Men jag som person värderar ärlighet högt. Jag skriver för att jag uppmärksammade i denna stund hur knasig jag är, jag älskar faktiskt att jag är såhär knasig men ibland undrar jag nästan om jag är lite för konstig för allmänheten, men... det som räknas är ju att min känsla säger att jag är okej.

Jag har en djup depression, mitt känsotillstånd är oftast likgiltigt. När jag har kvalitetstid med mina vänner, min familj och mina älskade syskonbarn så känner jag glädje. Jag kan ge ett genuint leende, skratta och känna värmen och kärleken inombords. Men hur glad jag än är i den stunden så har jag inte den basiska grunden inom mig. Jag har ingen trygg punkt inom mig. En kropp och ett sinne utan ett lugn.

Så, efter en liten presentation ska jag komma till det väsentliga i detta inlägg. Under en väldigt lång tid har jag varit likgiltig inombords, jag har mina små stunder av glädje och ro, kanske två gånger i månaden som varar i en timmes tid elller två. I skrivande stund har jag denna grund att stå på, jag känner ett fullkomligt lugn inom mig. Ett sinne och en kropp fylld av ett lugn och värme, utan oro, stress eller överväldigande tankar. Just i denna stund, som jag värdesätter högt, mår jag bra. Jag känner glädje, en genuin glädje. Jag skall vara fullkomligt ärlig med er som läser detta, jag har olika receptbelagda mediciner som jag behöver ta varje dag, denna kväll har jag tagit en ordinerad dos av en utav dem. Lugnande medicin ifråga, som hjälp mot överväldigande oro och ångest. Så denna uppskattade stund utan oro har skett mestadels via mig själv men med en hjälpsam knuff utifrån.

Så, slutsumman. När jag väl mår såhär bra har jag ingen aning om hur jag ska reagera eller hantera det, det är så ovanligt att jag blir nervös när det händer. Jag börjar skratta och prata med mig själv mer än vanligt (för hallå, jag pratar ändå alltid med mig själv. bäst svar ju), jag vet inte vars jag ska ta vägen, om jag ska hoppa upp och ner eller om jag bara ska stirra på telefonen och prata högt om det jag ser.

Hur som helst, slut summerummen, jag känner mig som en super tokig dam just nu, typ crazy cat-lady som skulle kunna kasta katter över hela samhället, men jag är ba lite knasig. Lite ganska knasig. HEHE. natter snart då.

En sorts fortsättning från föregående inlägg, valde att ge detta ett eget blad då utmattningen är involverad men dem största faktorerna som är i fokus nu är min socialfobi och prestationsångest.

Jag har missat fruktansvärt mycket i mitt liv, oräkneligt nummer av små aktiviteter. Sådant alla ungdomar gjorde, sådant även människor i nuvarande ålder gör. För dem som känner mig är det ingen nyhet att jag alltid avskytt mig själv, varit fullt övertygad om att jag är värdelös och att jag inte förtjänar något av värde. Vem skulle kunna älska henne, när jag själv hatade den människan? Prestationsångesten ledde till att jag föll djupare och djupare i min depression, den fick mig att känna mig fullständigt värdelös då jag alltid känt att ingen någonsin har fått se den verkliga jag. Alla jag umgåtts med genom mitt liv har sett den tjej som artigt tackar nej till inbjudningar och aktiviteter, med ursäkt om att jag inte vill eller orkar. Men det är en lögn, för det är inte jag. Det är en fasad.

Jag vill berätta lite om mig själv.

Jag är en tjej som är intresserad av det mesta och jag älskar impulsivitet och nya upplevelser. Jag vill cykla, spela brännboll, badminton, fotboll, dart, biljard och pingis. Jag vill spela laserdome och bowla, jag vill spela olika spel och vara på vandring genom skog och berg. Jag vill ta långa promenader och bara hänga i en park. Jag vill ta hand om djur och barn. Jag vill vara en galning på äventyrsbadhus, bada i havet och spela beach volleyboll. Jag vill paddla kanot. Jag vill bjuda in till middag, fara ut, grilla och fiska, åka skrana, snowboard och skoter. Jag vill träffa nya människor och vara med i föreningar, arbeta frivilligt för att hjälpa till. Jag vill övningsköra.

Jag vill allt det, och mycket mer. 

Men sedan finns den onda delen av mig som tar allt detta ifrån mig, jag har en tjuv inom mig själv som stjäl min glädje och önskan, och istället fyller på med rädsla. Jag vågar inte göra dessa saker, för att jag är rädd för att misslyckas och att bli hånad, förlöjligad. Då jag alltid hatat mig själv så har jag varit säker på att även alla andra människor gjort det. I gymnasiet gick jag livsmedel med inriktning Bageri, jag var nästintill aldrig där tills jag till slut tog bort den praktiska kursen helt. Klasskamrater och lärare såg mig som en skolkare, dem trodde att jag sket i skolan och vissa trodde att jag var en knarkare. Fan, vad jag såg ner på mig själv under den tiden. Allt dem tänkte och trodde om mig. Jag hatade att skolka, det har jag alltid gjort. Jag hatade att jag inte kunde vara med i det praktiska, som jag visste att jag skulle tycka vara så roligt att få hålla på med. När folk trodde att jag var arrogant, lat och obrydd så var jag i själva verket en sorgsen och rädd människa fylld med självförakt. Jag vågade inte. Jag vågade ingenting, och jag hatade mig själv för det.

Än idag har prestationsångesten klorna djupt i mig, jag tackar nej till nästintill allt, sådant som jag vill tacka ja till. Ett exempel är att jag vågar fortfarande knappt ta en promenad med sällskap. Jag är rädd för att gå för sakta, gå fel, andas fel, vara äcklig och bara helt värdelös på att promenera helt enkelt. MEN jag övar på det och jag är glad över de gånger jag går emot min rädsla och vågar.

Jag har utvecklats lite de senaste åren, jag drunknar fortfarande i prestationsångest men jag har inte lika starkt självhat vilket har resulterat i att jag ibland vågar gå emot rädslan att misslyckas. Men vem vet, om tio år kanske jag vågar cykla utan en tanke på vem som ser mig.

Jag delar med mig av detta för min egen skull, jag vill visa att jag faktiskt har mer att erbjuda än vad jag klarar av att ge. Jag är inte megatråkig helt igenom, jag bara beter mig som det. Haha, ja, här är jag. Godnatt! 

 

Tickelitock, klockan slår klock. 

Slänger in ett litet vardagligt inlägg för en gångs skull.

Klev upp vid tolvslaget idag, haltandes fram av utmattning men fast besluten att ta mig framåt. I ett desperat försök att stå stadigt våldgästade jag min far och bror en liten stund innan dem skulle iväg på arbete och diverse, jag vill inte sova. Alla planer jag såg så mycket framemot, garderobsrensning och plantera blommor, påbörja träprojektet och pussa på mina syskonbarn. Jag är otroligt tacksam att jag tog mig iväg på en promenad med mellansyster Erica och storasyster Emma, så jag åtminstone fått något gjort, köpt hem fler blommor till uteplatsen. Jag bär på en stor sorg som jag inte riktigt vill se själv, det gör för ont i att uppmärksamma sanningen och låta den ta över mina tankar och känslor. Jag är inte den som vill sitta still, sitta framför TV dagar och kväll- jag rättare sagt hatar det. Men det är precis vad jag gör, jag gör tvärtemot vad jag vill. Den utmattning jag bär på gör att mitt liv känns utan mening, jag förtvinar i en soffa. Jag är inte dödssjuk som i cancer, men jag är i ett tillstånd så utmattad att jag känner mig döende. Vissa kan tro att jag är lat, men för mig känns det som om jag ska falla ihop vilken sekund som helst. Det är som en sjukdom som inte syns utåt lika tydligt som inåt, för inom mig håller jag på att falla samman. När jag väl känner mig duktig i att få i mig en hel måltid, (blir till och med stolt om jag får i mig två mål under en dag)- vilket inträffar väldigt sällan, så klarar inte kroppen av det. Antingen spyr jag för att det bränner och värker i hela kroppen, eller så härdar jag och blir nästintill tokig. 

Min känsla, jag säger inte att det är så, men detta är min känsla. Det känns som att alla ser på mig som om jag är lat, så jävla lat, att jag är nöjd med att ha tid till att göra ingenting och inte bryr mig om att ta något ansvar eller ta för mig. Men det är så långt ifrån sanningen... jag vill inte sitta här, verkligen inte. Jag vill klara av att stiga upp klockan åtta och läggdags vid klockan 23. Jag vill äta frukost, ta en lång promenad och äta lunch. Städa utomhus och inomhus, arbeta med olika projekt och ta en fika med en vän. Tillaga en god middag och njuta. Träna, lägga pussel och avrunda dagen med en bra bok. Jag vill hoppa, springa och skratta. 

Jag skriver inte detta inlägg för att beklaga mig, än om jag ibland kan tycka synd om mig själv, nej, jag skriver detta inlägg för att öppna mig. Jag är rädd för hur folk ser på mig, att dem ser ned på mig och tycker att jag är lat. Jag vill att ni ska se inom mig, vad som egentligen pågår och att det inte är så lätt att ordna upp som många kanske tror. Jag behöver hjälp mot utmattningen, för att det känns som att jag är fånge i min kropp och det får mig att falla djupare i min depression, men jag är osäker på var jag kan finna ett hjälpmedel. När jag får en stund med en extra glimt av energi så ska jag ta tjuren vid hornen och söka hjälp.

Jag önskar och längtar till den dag jag kan stå stadigt utan att känna att jag behöver sätta eller lägga mig ner, det är min dröm just nu. ♥

Det blev som det blev, det är som det är och det blir som det blir. Är i en sådan förvirrad fas. Vad vill jag? Vilket blir mitt nästa steg? Törstar efter utveckling och utmaningar, samtidigt som jag är mentalt utmattad. Behöver ta mig en ordentlig funderare över hur jag ska lägga upp nuet. Mina vardagar, rutiner och mina handlingar. Vad vill jag?

Inatt insåg jag den omedvetna förändring som har skett hos mig sedan jag flyttade tillbaka till Umeå i höstas. Någonstans längs vägen la jag mig själv och mina behov i skymundan, vilket resulterade i avsaknad av glädje och lättsamhet. Jag blev någon annan. En frukansvärt tråkig och utmattad person, min personlighet har hamnat på sparlåga. Det är tråkigt att jag lät det pågå under så lång tid och att jag inte riktigt insett hur pass mycket jag tappat av mig själv förns nu. Jag vet att min personliga utveckling har tagit en paus sedan jag kom tillbaka, men jag såg inte att även min personlighet las på hyllan. Jag ska försöka framhäva min personlighet mer, mest för min egen skull men även för att visa att jag fortfarande finns. Jag finns härinne, men på något vis behöver jag bryta ut.

Hantverket ligger på hyllan. När sinnet saknar ro har jag svårt att ta mig an det jag tycker om som mest. Men inatt fick jag en boost till åtminstone teorin.

Planering och en liten början av uteplatsen, skissat upp välkomstskylten och planerat nästa trådslöjdsprojekt. Det är en start i alla fall, ska nu fokusera på att pusha mig själv till att låta projekten gå från hjärnan och genom mina händer, ut på virket. Skapa något unikt och personligare utav naturens gåvor. 

Sussatajm!

Denna magkänsla. Som från början kurrade för att senare vara där och skrika på mig i flera månaders tid. I ett tappert försök att få mig att lyssna, men jag ville inte. Jag hörde tydligt, men jag ville verkligen inte. Jag försökte kväva det så gott det gick, ibland gick det någorlunda väl, ibland brast mitt hjärta. 

Jag ville ha fel, men jag vet idag att min magkänsla var rätt. Svart på vitt. Jag var inte den att älska.

Jag tror att det är bland det svåraste att känna och veta, att man är oälskad. Otillräcklig.

Men nu vet jag klart och tydligt att jag hade rätt all denna tid, nästa gång tar jag kanske av mig hörselkåporna och lyssnar.