makethedayscount

Min vilja och mitt hopp äter upp mig inifrån. Det kommer aldrig att bli så som jag så innerligt önskar. Jag behöver ta ett steg tillbaka, ta avstånd och acceptera att det alltid kommer att se ut såhär. För resten av våra liv. Jag behöver byta ut min sorg till ilska ett tag, för att ta hand om mig själv, för att inte gå sönder. Jag behöver gå först nu, det är dags. 

Jag var häromdagen på en fin konsert, joyvoice. Duktiga, spralliga och glada tjejer. Det var kul, dem smittade av sig med sin energi. Men det är en mörk aula vi befann oss i. Sist jag satte min fot i den aulan var det din minnesstund. Att gå från en av de värsta saker jag upplevt på den platsen till att göra något glädjande där, på något vis känns det inte rätt. Det hugger i hjärtat hur jag har gått vidare i mitt liv, sitter där glad, utan dig vid min sida. Men jag vet att glädjande tillställningar och underhållning som musik och teater låg dig nära hjärtat. Och det glädjer mig. I mitt hjärta var du med och stampade takten. Du kommer alltid att leva vidare här hos mig, tryggt i mitt hjärta.