181219
Jag vill skrika rakt ut, så högt jag bara kan. Jag vill skrika tills det skär i min bröstkorg och rösten tar slut.
Men det kan jag inte, jag bor inte i ett ödsligt hus. Så jag skriker om och om igen i mitt huvud, sekund för sekund, skrik på skrik.
Det sticker i hela kroppen och den vill helst implodera. Jag känner hur det vrider sig inombords. I bröstkorg, i ben, i armar.
Jag vill finna ro, men sömnen tar inte sitt grepp om mig.
Jag har fortfarande inte sovit, klockan är över 08. Imorgon måste jag kliva upp kl 09, för att ta mig an en hel dag. En krävande ekvation.
181210
Jag vet inte hur jag ska leva med min diagnos. Min personlighetsstörning. Att ständigt vara missförstådd, att inte förstå mig själv. Den tär på mina relationer till alla medmänniskor, den tär på relationen till mig själv. Det går inte att förklara och människor bildar en uppfattning om mig. En bild av mig som inte stämmer.
Men det finns ingenting jag kan göra, så hur ska jag kunna leva med det?
