makethedayscount

Åhhhhh. tröttheten har icket fallit in, gäspade nästan käkat ur led vid 20 tiden men sedan dess har hjärnan bara vaknat mer till liv för varje minut. ack. Vill vara pigg imorgon då det vankas instensiv socialisation. Inte min grej riktigt det där.

Till något helt annat. Jag har låtit min kropp förfalla något fruktansvärt, har brist på motivation och disciplin. Jag är ej aktiv och har gått upp väldigt mycket i vikt. Jag skäms. Jag skäms över hur jag ser ut, men mest skäms jag över min brist på ansvar gentemot min kropp och hälsa. Jag har inte riktigt tagit det ansvar jag bör ta. Jag känner mig svag som låtit detta fortgå, att jag inte satt stopp och tagit mig i kragen. Jag trodde, ärligt, att jag aldrig skulle hamna där jag är, i skrivande stund. Jag har alltid haft problem med magen, illamående, kräkningar och uppsvullenhet. Nu när magen står ut så inser jag sakta att den faktiskt INTE är svullen, den ser helt enkelt ut så. Vatt ta fakk, skärpning! 

Har kommit in i en lite sämre period gällande rutiner. Vänt på dygnet fullständigt, blir många eftermiddagstupplurer då jag är helt utmattad, de få matrutiner jag har är löjliga. Jag känner att jag ger mig en semester denna vecka. Släppa stressen över hur min vardag ser ut för tillfället, bara låta det vara. 

Jag har aldrig haft något nyårslöfte, men just nyårsdagen är en rätt så bra dag för en nystart och jag ska lägga fokus på mina sömn- och matrutiner. Heja mig! Det kommer att lösa sig.

Jag kommer att vara i stort behov av rutiner inom närmsta framtid. I Januari kommer jag att börja i en silversmideskurs, superspännande, verkligen något att se framemot! Jag ska även haka på Umeå Sameförening och som vanligt gå på sjukhuset 2-3 gånger i veckan. Även lägga tid och energi för att flitigt använda mitt gymkort. Så skönhetssömn och icke kurrande mage skulle vara pricken över i:et.

Nu är det snart dags för sängn, godnatt!

Har aktivt valt att fokusera på förståelse och respekt gentemot mig själv denna vecka. Har ständigt fått påminna mig själv om detta och det har gått framåt. Ett väldigt starkt bakslag inträffade lördagkväll men även där får jag i efterhand öva på min förståelse för varför det inträffade. Ibland hittar man det klara i dimman, lördagkväll skämdes jag och var förbryllad över den djupa sorg som dök upp ur nästintill tomma intet, men jag insåg sedan att det fanns något så mycket djupare bakom detta bakslag. Jag förstod först inte hur jag kunde må så fruktansvärt dåligt över något jag egentligen inte behöver lägga märke till, men efter en del reflektion insåg jag att detta inte var begrundat på något tillfälligt. Detta bakslag baserades på något som varit återkommande i mitt liv under väldigt många år. En sorg, en rädsla och en förtvivlan. När jag väl insåg det så släppte den tyngsta ångesten, jag insåg att det inte alls var något konstigt med att jag var så förtvivlad. Jag hade all rätt till att vara det. Det var faktiskt okej. Där ökade jag min förståelse och respekt gentemot mig själv, vilket gav mig ett lugn. Mission accomplished.

Det stormar lika väldigt inom mig som det gör utomhus. 

Julen närmar sig med stormsteg, har tagit mig an lite mer i år med julbak och förberedning av julmaten till självaste julafton. Julkänslan är tråkigt nog väldigt låg detta år, vissa år är bättre och vissa sämre helt enkelt. Oförklarligt faller jag tillbaka till det förflutna av låten Snön föll (Peter Jöback), just det där när snön föll.. hur jag tittade ut och visste att jag aldrig skulle få stå i ett vinterland med dig igen.

Idag har varit en sådan dag, då flashbacks slagit andan ur mig, alla dessa "tänk om".. Tänk om jag inte stängde folk ute, tänk om jag hade vågat räcka ut den hand du bad om, tittat tillbaka till de vädjande ögonen. Om jag bara..

Jag minns allt alltför tydligt. Vad jag var klädd i, känslan som spreds sig, att allt var möjligt, du visade det. Jag minns min dagdröm när jag satte mig på bussen därifrån, som blev vår sista gång. 

Jag satt på bussen, hatade mig själv för att jag inte tog emot handen du gav mig, men fortfarande med vetskapen och känslan av att vi får fler chanser och att ödet var vårt.

Det jag inte visste den dagen, var att det var den slutgiltiga chansen för oss. Det var slutet för vår historia. När jag gick med rädslan för att ge mig hän, men fast besluten att inte släppa oss, så gick du. Dagen du dog, dog en stor del av mig. Jag var helt säker på att vad som än händer, än om vi umgås med andra något år hit eller dit, så skulle vi finna tillbaka till varandra. Jag hade ingen tvekan om att det var vårt öde, att vi skulle leva med varandra. Den kväll du dog, dog min framtid.

Tankar och känslor läker med åren, jag har kommit långt i min sorgbearbetning, men vissa dagar, när man sköljs över av allt det man ångrar att man inte gjorde, att man var rent ut sagt så jävla feg, då känns det inte så bra längre. Sorgen som uppstår när jag tänker på allt jag verkligen vill berätta för dig, men aldrig kommer att kunna göra, slår andan ur mig. Det är sorgligt att du aldrig fick veta hur fantastisk du är.

Jag hoppas att vi ses någon dag.