makethedayscount

Jag är en känslosam människa. Jag har en tendes till att bli min känsla, istället för att bara känna den. Ikväll har jag varit fylld av glädje, men även sorg.

Jag har nyligen börjat med zumba. Jag har haft två äkta passioner i mitt liv, dans och fotboll. Dansen är inte bara ett intresse, det är en del av min själ, den kommer alltid vara där och jag kommer föralltid att vara förälskad i dansen. Mitt livs kärlek. 

Kvällens zumbapass var tungt, fysiskt såväl som psykiskt. Alla dessa kroppsliga skador som försökt dra mig ifrån min dans, dem lyckades ganska bra.. Värken ikväll var nästintill outhärdlig emellanåt, blev svimfärdig av min värk i nacken, så jag fick ta flera pauser ikväll för att inte falla ihop. Det blev en känslomässig berg- och dalbana. All glädje och kärlek för dansen, men sorgen för att jag förlorat så mycket inom den. Jag är tacksam för den tid jag fick med dansen innan min kropp bröts ner, men det är fortfarande med både glädje och sorg jag ser tillbaka på den tiden. Så lyckliga stunder, men så ont det gör i min själ av att se tillbaka på vad jag kunde åstadkomma innan min kropp bröts ner. Jag hamnar lätt i "den onda jämförelsen", jag jämför mig inte med andra, men jag jämför med mig själv i dagsläget och den jag var, allt jag klarade av förr. Den sorgen är nästintill outhärdlig. 

Jag kommer till insikt med nya saker för varje dag. 

Idag var ingen rolig dag. Jag insåg hur mycket jag fann i mig själv under min tid i Sundsvall, och hur jag, omedvetet, låtit allt försvinna ifrån mig sen jag återvänt till min hemstad.

Jag valde att hantera mina känslor annorlunda i Sundsvall, jag utvecklade större förståelse och respekt för dem. Jag kände tacksamhet för både de glädjebringande känslorna och de som gjorde mig sorgsen. Jag uppmärksammade varje vingslag, fylldes av tacksamhet för både regn och solsken, jag valde att göra det som jag mådde bra av. Oavsett vad andra tyckte. Jag mötte fler än en person som kommenterade mitt sätt att vara. Hur jag alltid höll upp dörren, hur jag resonerade och mina värderingar i form av uppskattning av mina medmänniskor. Hur jag skällde ut en bekant för att han dödade en fluga, hur jag städade vid vattnet och matade fåglarna för att ge tillbaka till naturen. Jag kan vara knäpp och tänka för mycket, men jag gillar att vara knäpp. Varför tappar jag det? Varför tappar jag mig själv när jag är på den plats som ska vara "hemma"?

God kväll,

efter flera månader av totalt kaos så är jag inte riktigt mig själv längre. Måendet och sättet att vara har alltid en tendens att påverkas, men jag känner mig som en annan person. Som att min personlighet har förändrats, och det är en skrämmande tanke, för jag vill inte bli något jag inte är.

Har alltid älskat ensamheten, tystnaden och få pyssla på med mitt. Jag har alltid trivts med att vara själv. Självständighet, att jag går min egen vän, det har varit en av mina tydliga egenskaper. Den jag är som person.

Men i dagsläget känner jag behov av mänsklig närhet, fysiskt i det sätt att jag behöver rörelse i miljön. Jag vågar inte vara helt ensam, har inte sovit helt själv i en tom byggnad ännu. Jag får panik av tanken att inte höra någon prata i bakgrunden, äta med, kunna säga godnatt till. Bara vetskapen att jag inte är ensam i världen. 

Det känns som att jag blivit en tonåring igen, en liten flicka. 

Men ja, man har ju alltid kvar barnet inom sig säger den kloke.

Jag har äntligen landat. Jag vågar inte kalla det "hemma" ännu, för jag är inte riktigt där än, för tillfället får det kallas för "lägenheten". Jag hoppas att en dag få kalla det för hemma, mitt hem.

 

Väskor, flyttlass, sopsäckar. Senaste åren har varit kaosartade. Efter händelser och dess omständigheter behövde jag akut ett nytt boende. Jag placerades i en fosterfamilj tills jag fick en lägenhet i ett kvinnoboende. Efter några måmader hade jag samlat kraft, blivit lite piggare och var inte längre lika rädd. Jag fick tag på en lägenhet. En fin, mysig, liten lägenhet. En etta med sovalkov och kök. En gammal byggnad med fantastiska, stora, gamla garderober. Än om det var litet, var det hemtrevligt. Funkade absolut som ensamstående. Jag begärde inget mer.

Jag blev stabilare, tryggare i miljön och mig själv. Jag började släppa folk mig inpå livet, men jag släppte in fel. Ett mörker, en ondska som tog ifrån mig allt det jag byggt upp. Och jag föll, fan vad jag föll.. 

Jag förlorade mitt hem. Min trygga vilozon förvandlades till ett skräckpalats.

MEN. Efter cirka 1 och ½ års sökande fick jag äntligen ett erbjudande på en lägenhet, en lägenhet belägen där jag är uppvuxen. Min hemort, där hälften av invånarna består av min familj haha. Jag är tacksam, jag är djupt tacksam, men än om det här är det närmsta jag kan komma ett hem så känner jag mig inte riktigt hemma. Jag måste ta små steg, lite halvt krypa fram. Det är långt kvar till mållinjen, men jag kör mitt sköldpadderace. 

Den ständiga oron vrider mitt inre på ett onaturligt sätt, som om jag skulle förlora medvetandet närsom.

På morgonen är jag rädd inför dagen, på dagen är jag rädd inför kvällen och på kvällen fruktar jag morgondagen. En ständig rädsla som skriker inom mig. Jag vet att jag kan arbeta bort den, men där finns rädslan återigen. Jag är rädd för hur lång tid det kommer att ta, jag känner klockan ticka högre för varje minut.

Ett steg framåt, två steg bakåt. Kämpar mig upp med cykeln för backen, för att sen börja rulla bakåt utan bromsar. Hoppar högre än vad jag någonsin gjort men landar snett. But what the heck say, what the heck, Im still ALIVE. Och det känns fan rätt bra alltså.