makethedayscount

Born out of a boombox.

Just i detta ögonblick satte jag mig ner och tog fram min mobiltelefon, just innan... så dansade jag, tränade, titta på dansfilm och drack troca samtidigt.  

Dans, mitt livs kärlek.

Jag kommer aldrig att släppa taget om dig, min stjärna.

Jag finner det svårt att greppa en tanke, en känsla och låta dem flöda ut genom mina fingertoppar trippandes på tangenterna. Jag har en ständig stress som pyr inom mig, den uppenbarar sig tydligt men ger av både obehag och till viss del något gott. En känsla av något spännande.

Jag bär på en rädsla inför denna höst men ser även framemot den, förhoppningsvis kan jag ta ett steg längre, bygga upp ett liv för mig själv. Inte längre tyna bort i mitt hem, utan istället börja med arbetsrehabilitering. Jag hoppas att jag tar mig dit, att jag är tillräckligt stark både fysiskt och mentalt för att utvecklas. För att bli någon, något. Bli en del av samhället. 

Jag är tacksam att jag har sjukhuset som med jämna mellanrum kollar mina värden och organ, hjälper mig med näringsintag och medicinering. Kontaktperson som hjälper mig mentalt och kan stå vid min sida längs denna stora resa. Jag har varit sjukskriven i fem år, av flera orsaker. Jag lovar alla er därute att jag kämpar, och jag lovar mig själv att jag ska kämpa stenhårt till hösten. Det är min tur att leva.

Att vandra in i något nytt, något spännande och varmt. Jag vill ge av mig själv, men jag vill inte ge upp makten över mig själv. Vi får se vilken stig vi följer, jag hoppas på den som leder mot ljuset. 

Det återstår att se, i dagsläget står jag på en ljus plats.