makethedayscount

Jag är nyfiken på vad människor skulle säga om de fick se mig för den jag är. Utan alla dessa krussiduller, ogenomträngliga murar och taggiga försvar. Vad någon skulle säga om de tog sig igenom den mils långa labyrinten jag byggt. Jag hade min sista träff med J. på sjukhuset idag, sammanställning och prat kring min diagnos.  Fick en del råd och fina ord. Hon har en stor förståelse för den jag är, men skulle DU ha det? Jag är inte inom den vanliga ramen eller samhällets normer, jag är där utanför och smygkikar in ibland. Jag har varit annorlunda i flera år och det har jag alltid vetat, nu finns det på papper. I journaler. Nerkluddat. Det finns så mycket jag skulle vilja berätta och dela med mig av, och någon dag så är jag kanske där. Berättar för en del av världen och visar människor att det inte är de som är fel, det är de saker de lärt sig som är fel. Jag är så fruktansvärt långt ifrån mitt slutmål. Ibland, väldigt ofta, känns det lika bra att bara ge upp och låta världen falla samman. Jag har varit väldigt nära att göra det också, snubblat på kanten. Fallit ner, greppat tag i kanten och lyckats dra mig upp igen. Men jag hade aldrig klarat det på egen hand, det finns de som greppat tag i mig och hjälpt mig i dragkampen. Det är jag evigt tacksam för, jag hade inte suttit här än idag om det inte vorit för dem. Just idag så är jag fri från missbruk, själskadebeteende och jag har en egen lägenhet. Redan imorgon kan det förändras till det sämre eller bättre, men idag sitter jag här. Hel och hållen. Jag är inte trasig, jag är bara kantstött med repor som livet för med sig. Upplevelser, goda som dåliga, ger avtryck. Medgång och motgång. Medvind och motvind. Kanske dags att sluta babbla, eller vad säger ni?