makethedayscount

Har skett en stor omväxling, bytt spår och jag tror att jag är på rätt väg. Åtminstone en ljusare väg.

Har flyttat till Sundsvall, bott här i 1 månad, 5 månader kvar innan jag flyttar hem till Umeå igen. 

Jag har valt att börja kämpa.

Jag bor tillsammans med sju tjejer på ett kvinnoboende. Arbetar mot ohälsosamma alkoholvanor och psykisk ohälsa. Dagarna består av gym, umgänge med tjejerna, aktivitetscenter där jag pysslar och utvecklas kreativt samt möten med jämna mellanrum, däribland DBT-behandling. Tisdagar hjälper jag till på djurpensionat, promenerar med hundar i skogsgläntan, myser med katter och avslutar med en fika. Varannan fredag, varannan lördag spenderar jag i stallet. Tar hand om hästarna och tar ridturer. Det är helt okej. Det känns värdefullt, samtidigt som det är svårt att vara hemifrån. Jag längtar hem väldigt ofta, minst en gång per dag, men sedan inser jag att mitt liv är tomt i Umeå. Jag är omgiven av en vacker familj, men resten av mig är endast ett tomt skal. Inga rutiner, inga intressen och ingen glädje. Jag känner stark glädje när jag är omkring mina vackra syskonbarn, men sedan sjunker jag ner i ett tomt mörker. Dagarna flyter samman, jag bara är. Och då negativt betonat.

Så jag ska göra mitt allt för att  ta vara på denna fantastiska möjlighet, stärka mig själv psykiskt som fysiskt och finna ett lugn och glädje inom mig.

Jag har känt många dagar att jag vill ge upp, att meningen med att göra det här känns längre och längre bort. Men det förändrades för några dagar sedan, jag blev ett med min kärlek.

Han gör mig lycklig, på alla nivåer. 

 

Alla kära medmänniskor, resan är målet.