makethedayscount

Julen närmar sig med stormsteg, har tagit mig an lite mer i år med julbak och förberedning av julmaten till självaste julafton. Julkänslan är tråkigt nog väldigt låg detta år, vissa år är bättre och vissa sämre helt enkelt. Oförklarligt faller jag tillbaka till det förflutna av låten Snön föll (Peter Jöback), just det där när snön föll.. hur jag tittade ut och visste att jag aldrig skulle få stå i ett vinterland med dig igen.

Idag har varit en sådan dag, då flashbacks slagit andan ur mig, alla dessa "tänk om".. Tänk om jag inte stängde folk ute, tänk om jag hade vågat räcka ut den hand du bad om, tittat tillbaka till de vädjande ögonen. Om jag bara..

Jag minns allt alltför tydligt. Vad jag var klädd i, känslan som spreds sig, att allt var möjligt, du visade det. Jag minns min dagdröm när jag satte mig på bussen därifrån, som blev vår sista gång. 

Jag satt på bussen, hatade mig själv för att jag inte tog emot handen du gav mig, men fortfarande med vetskapen och känslan av att vi får fler chanser och att ödet var vårt.

Det jag inte visste den dagen, var att det var den slutgiltiga chansen för oss. Det var slutet för vår historia. När jag gick med rädslan för att ge mig hän, men fast besluten att inte släppa oss, så gick du. Dagen du dog, dog en stor del av mig. Jag var helt säker på att vad som än händer, än om vi umgås med andra något år hit eller dit, så skulle vi finna tillbaka till varandra. Jag hade ingen tvekan om att det var vårt öde, att vi skulle leva med varandra. Den kväll du dog, dog min framtid.

Tankar och känslor läker med åren, jag har kommit långt i min sorgbearbetning, men vissa dagar, när man sköljs över av allt det man ångrar att man inte gjorde, att man var rent ut sagt så jävla feg, då känns det inte så bra längre. Sorgen som uppstår när jag tänker på allt jag verkligen vill berätta för dig, men aldrig kommer att kunna göra, slår andan ur mig. Det är sorgligt att du aldrig fick veta hur fantastisk du är.

Jag hoppas att vi ses någon dag.