makethedayscount

Goder kväller, natten har infallit men mina ögonlock vill inte slås igen. Stressen börjar smyga sig på då morgondagen för med sig hektiska timmar.

Jag är fast besluten att genomgå min behandling imorgon, det innefattar tre timmars sjukhusvistelse. Jag har missat alltför mycket den senaste månaden.

Utöver det, så är det ju faktiskt min födelsedag! Kan inte påstå att det är så mycket att fira, börjar närma mig dödsbädden. Åtminstone rullator och stödstrumpor. Men det finns fina inslag. En födelsedag innebär för mig familj, en tid att samlas och rå om varandra. Jag tog mig i kragen och har bjudit in gäster, min närmsta familj samt moster med son. Ett enkelt fika med nära, fina människor.

Jag är inte alltför van att öppna mitt hem för människor, inte ens de närmsta i min omgivning. Jag tror att det alltid, än om jag vantrivts eller trivts, varit en trygghetszon. Där jag kan stänga alla ute. Om jag har gäster så uppkommer en rädsla, för att jag är där jag alltid kunnat gömma mig undan och fly något socialt, men just då så kan jag inte. Någon är där. Min trygghet förvandlas till en offentlig plats. 

Jag övar mig där, mitt mål är att kunna dela min trygghet med de människor jag uppskattar.

Men jag ser framemot att öppna mitt hem imorgon, nervös är jag absolut, men förväntansfull. Jag ser framemot att få kvalitetstid med nära och kära, få bjuda på bakverk framställda med kärlek och tacksam över att min kära familj vill komma över till lilla mig för att mumsa på tårta 🎂 😇