makethedayscount

27 timmar utan sömn, ack vilken skillnad det är sedan tonåren, då man dygnade titt som tätt. Vid tio i förmiddags började mina ögon flacka och medvetandet sjönk, vid elva fick jag äntligen sova. Klockan 17 ekade dörr'ringklockan och jag fick stappla mig upp. Närmsta timmen kände jag mig, fysiskt, full och nerdrogad. Stapplade och vinglade fram, höll på att tippa av stolen och dimman i mitt huvud var tät. Utmattad.

Jag är så utmattad, perioden har hållt i sig alltför länge och jag hoppas innerligt att det vänder snart. Jag är ikväll fast besluten att lägga mig i sängen och stanna där, än om jag inte sjunker in i sömn. Imorgonbitti ska jag ta hand om lille, älskade sjuklingen och då måste jag vara så pigg det bara går. Måste ta hand om mig själv, för att på bästa sätt kunna hand om lillen. Det är det som räknas. Ska krama om min buspojke imorgon och än fast han är sjuk så ska jag pussa pussa pussa sönder honom. Det är ett privilegium att få vara moster till två, så fantastiska barn. 

Nighti.