makethedayscount

Jag har alltid varit en motsats till hypokondriker, ja. En väldigt envis motsats om vi ska vara helt ärliga. Viftar bort feber, kramper, hjärtluskiheter. För mig är det bara att gilla läget, ta kontroll över situationen och härda igenom det på egen hand. De senaste 2-3 veckorna med dessa oberäkneliga somatiska tillstånd har tyngt mig, men jag har gillat läget. Jag är van vid somatiska svårigheter, när min kropp nästan går helt ur funktion.

Men de senaste dagarna har varit fruktansvärda, helt ärligt, jag har noll koll på vem jag är just nu på grund av att min envishet börjar tyna bort. Jag känner att det är någonting inom mig som verkligen inte stämmer, vissa fall under dygnets timmar känner jag mig döende. Det känns som att jag ingått i en total kontrollförlust över mitt fysiska tillstånd och det har nu börjat bryta ner mitt psykiska.

Jag har fått denna fantastiska möjlighet att utbilda och lära mig grunder inom ett område jag har passion för. Detta fantastiska tillfälle jag vill greppa taget om och inte släppa. Silversmide. Jag hade ingen möjlighet att närvara på kvällens kurstillfälle, och nu återstår endast 4 tillfällen.. det känns som att det rinner mig ur handen.

Jag klarar inte av att städa, laga mat, diska, duscha, sova. Jag klarar inte av att gå mer än ett kvarter i rädslan att jag ska falla ihop, det känns som att mina ben inte bär länge till. Resten av kroppen- huvudet, halsen, ryggen, magen.. dem är absolut inte bortdomnande, dem känns ständigt, alltför väl. Som att de är redo att implodera när som helst. Med hjälp av smärtstillande och lugnande är jag i skrivande stund tacksam att jag tagit mig från liggande position till halvliggandes i soffan med datorn i mitt knä för att få skriva, en liten paus från att ligga och varva tv med slutna ögon.

 

Så, för en gångs skull är jag osäker på om jag kan ordna upp det här själv. Tänk om det inte bara går över, tänk om jag vore sjuk? Tänk om något har brytit ut inom mig. Hypar lite.