makethedayscount

God kväll.

Jag kan inte riktigt räkna ut om denna vecka har gått långsamt eller i rask fart. Allt har känts stillastående men för varje dag har jag blivit påmind om att den väntandes morgondagen sker just i denna stund. Det har inte gått en timme, det har inte gått en dag. Flera dagar har passerat.

Jag är i ett bedövande tillstånd där mitt fotfäste känns alltför ostadigt, som om jag svävar fram. Som om jag inte existerar. Men det är okej, jag vet att jag kommer att kvickna till så småningom och stå stabilt på vår jord. 

Jag är inte säker på vars jag ska vända mig inom mig själv, jag behöver se in i mitt inre och leta fram det jag behöver just nu. Finna en strategi som ger mig ett lugn och närvarande. Uppskatta det lilla.

Se solen skina in, se någon jag älskar skratta, känna vinden och le för att jag är så otroligt lyckligt lottad med en fantastisk, varm, stark och omtänksam familj. 

Det kommer att vara svårt, jag kommer att känna mig känslomässigt tom och jag tänker inte ljuga, jag är absolut rädd inför hur länge tomhet kommer att finnas inom mig. Men ingenting är någonsin förjäves, jag får nu en chans att öva på mina färdigheter och reflektera över vad jag kan göra bättre och vad jag inte bör göra. Det blir en mental resa, ibland behöver man inte resa längre än in i sig själv.