makethedayscount

Jag är en liten komplicerad figur. Har aldrig påstått att jag är normal, för det skulle absolut vara en lögn. Jag är för allt som står upp för ärlighet och tillgivenhet, självklart jag gjort misstag, vem har inte det? Men jag som person värderar ärlighet högt. Jag skriver för att jag uppmärksammade i denna stund hur knasig jag är, jag älskar faktiskt att jag är såhär knasig men ibland undrar jag nästan om jag är lite för konstig för allmänheten, men... det som räknas är ju att min känsla säger att jag är okej.

Jag har en djup depression, mitt känsotillstånd är oftast likgiltigt. När jag har kvalitetstid med mina vänner, min familj och mina älskade syskonbarn så känner jag glädje. Jag kan ge ett genuint leende, skratta och känna värmen och kärleken inombords. Men hur glad jag än är i den stunden så har jag inte den basiska grunden inom mig. Jag har ingen trygg punkt inom mig. En kropp och ett sinne utan ett lugn.

Så, efter en liten presentation ska jag komma till det väsentliga i detta inlägg. Under en väldigt lång tid har jag varit likgiltig inombords, jag har mina små stunder av glädje och ro, kanske två gånger i månaden som varar i en timmes tid elller två. I skrivande stund har jag denna grund att stå på, jag känner ett fullkomligt lugn inom mig. Ett sinne och en kropp fylld av ett lugn och värme, utan oro, stress eller överväldigande tankar. Just i denna stund, som jag värdesätter högt, mår jag bra. Jag känner glädje, en genuin glädje. Jag skall vara fullkomligt ärlig med er som läser detta, jag har olika receptbelagda mediciner som jag behöver ta varje dag, denna kväll har jag tagit en ordinerad dos av en utav dem. Lugnande medicin ifråga, som hjälp mot överväldigande oro och ångest. Så denna uppskattade stund utan oro har skett mestadels via mig själv men med en hjälpsam knuff utifrån.

Så, slutsumman. När jag väl mår såhär bra har jag ingen aning om hur jag ska reagera eller hantera det, det är så ovanligt att jag blir nervös när det händer. Jag börjar skratta och prata med mig själv mer än vanligt (för hallå, jag pratar ändå alltid med mig själv. bäst svar ju), jag vet inte vars jag ska ta vägen, om jag ska hoppa upp och ner eller om jag bara ska stirra på telefonen och prata högt om det jag ser.

Hur som helst, slut summerummen, jag känner mig som en super tokig dam just nu, typ crazy cat-lady som skulle kunna kasta katter över hela samhället, men jag är ba lite knasig. Lite ganska knasig. HEHE. natter snart då.