makethedayscount

I flera dagars tid har utmattningen slagit ut mig. Ständig huvudvärk och illamående, svårigheter att sova. Slår ut mig både fysiskt och psykiskt.. utmattad. Men jag glömmer inte bort att uppskatta livet och dess fina ögonblick.

Jag är tacksam för denna helg, en fin helg. Spenderad med mina nära, de som ger mitt hjärta lyster. Under fredagen bjöd far och Kajsa mig på middag, tacos med lövbiff, fantastiskt gott som vanligt. Mästerkocken, min far. Utslagna spenderade vi kvällen i soffan. Hann få lite saker gjorda på lördagen innan det vankades familjemiddag hos mor, åkte in med lilla familjen och mötte då upp även lillebror och min karl. Med en mysig familjemiddag i skenet av levande ljus, julstämning och ljuvlig mat på våra tallrikar så tror jag att vi alla hade det rätt så himla bra. Jag och karln avslutade helgen med en hel dag av söndagsmys.

Nu vankas en ny vecka, roliga planer och äntligen tillbaka till gymmet efter en tids förkylning. Nu kickar vi igång Oktober!

 

Det gör ont överallt inom mig, jag är trasig. Jag har små hål lite här och var i min själ, dem vill inte läka och dem sprider sig. Som en epidemi tar dem över mitt sinne och min själ. 

Lite titt som tätt, när jag just lagt mig för att somna in och låtit mina ögonlock falla så märker jag att min kind blir våt. Droppar det från taket? Står min katt över mitt ansikte och dreglar? Jag öppnar mina ögon, jag ligger ensam i min säng i mörkret, med ett tak utan spricka ovanför min säng medan Holger busar utanför dörren. Min kind blir våtare och jag hör mitt hjärta dunkandes inom mitt bröst. Titt som tätt bryter det ut, den sorg som tagit över mitt inre. Jag försöker hålla allt inom mig, men jag tror att ibland klarar inte kroppen mer. Den bryter ihop, jag bryter ihop.

Ikväll satt jag i soffan en stund, tittade på tv och drack ett glas trocadero, surfade lite smått på telefonen. Jag såg en man le på tvn, jag blev glad för hans skull, jag blev tårögd. Sen kom vattenfallet längs mina kinder. Det rann och rann i en halvtimmes tid, tills det torkade ut. Jag satt inte med någon negativ tanke, jag kände glädje för en medmänniska som hade haft det svårt och fick hjälp. Jag blev tårögd. På en sekund drogs jag ned i ett mörker, ett hav bildat av tårar och en olidlig smärta i mitt bröst. Men i mitt huvud var det blankt. Bara en känsla av hopplöshet, och jag försvann.

Jag skriver inte för empati, jag skriver för min skull och för er skull. Ni som kämpar därute, ni är aldrig ensamma. Vi är alla lite trasiga på ett eller ett annat vis, men vi är tillsammans.

Jag ska nu sätta mig vid mitt köksbord, starta ljuvlig bakgrundsmusik, tillverka smycken och försvinna in i en magisk värld. En värld där jag får vara jag. 

Sänder en kram till alla som kämpar därute, ni är värdefulla, precis som ni är.