makethedayscount

Just nu vill jag sova, försvinna i en värld som inte är min. En värld där inte du finns, en värld utan psykisk tortyr och skräck. Påbörjade traumabehandling i våras, på tisdag är det min tur att berätta min historia. Tog fyra år av kamp för att våga försöka. Att gå in i det förträngda, gå tillbaka till år 2013-14 och ta mig an den svåraste tiden i mitt liv. Flera månader av våld, psykisk tortyr, sexuellt utnyttjande, sorg, skräck och smärta. Med tiden, död inombords. Och hopplösheten. I flera månaders tid trodde jag att de enda två alternativ till att ta mig ur var att antingen så skulle han ta mitt liv eller så skulle jag ta mitt liv. Fönstret på fjärde våningen var min utväg, dörren var ständigt blockerad av en mörk gestalt. På något magiskt vis tog jag mig till slut igenom dörren, jag tog mig till en annan stad och jag överlevde. Jag levde fortfarande i skräck, men utan ditt sällskap. Jag lever än idag i skräck, men en skräck jag bearbetar för var dag och tar mig längre ifrån. Skammen har fortfarande ett fast grepp om mig, men jag vet vem jag är och jag vet att jag gjorde mitt bästa.

Ur askan tändes en glöd.