makethedayscount

Jag har tagit mitt beslut, rätt eller fel vet jag inte, men det är mitt i alla fall. Hur det än kommer att se ut i slutändan så står jag för mitt val och jag får ta konsekvenserna därefter, positiva såsom negativa. 

Jag hoppas att det blir rätt val för mig, och jag ska göra allt för att leda det på rätt väg.

Till veckan flyttar jag hem till Umeå, jag ska ta vara på de sista dagarna här. Umgås med tjejerna, fara till stallet och djurpensionatet, även nörda pärlplattor. Jag har blivit litet smått besatt på det området. Så simpel hobby, men ändå så rogivande. En terapi i sin enkelhet. 

Jag sitter även och planerar inför hemfärden, vad jag skall  ha för mig när jag anländer i Umeå. Det beräknas ta ett tag innan jag får igång en sysselsättning, och behandlingen är möjligtvis några månader bort men jag står åtminstone i kö. Jag skriver just nu listor, om vad jag kan förändra i mitt hem för att öka trivseln och vad jag kan pyssla med. Promenader, träna, måla och studera (fritid). Slänger även in lite tv-spel där! 

Nu måste jag dejta John Blund, så jag inte tippar av hästen snarkandes imorgon. Sov bäst din häst! 

Rensat bokhyllorna och packat mina resväskor, redo att bege mig hemåt.

Jag funderar starkt på att flytta hem igen, avsluta min behandling här och påbörja någon annan i Umeå. Någon som passar mig. Jag känner mig dåligt bemött och nedvärderad här i Sundsvall, nonchalerad. 

Men det har sina bra saker här, jag älskar det kreativa. Jag älskar det faktum att jag vissa dagar är fullbokad. Jag har funnit vänskap, vilket jag trodde skulle vara omöjligt här.

Jag funderar på att stanna. 

Men vill jag ge det en chans efter att ha känt mig så nedvärderad? Hånad? Nonchalerad?

Det är så svårt att försöka se in i framtiden, vad som kan vara det bästa för mig långsiktigt. Om det blir bäst av att fullfölja denna behandling, eller påbörja en ny i Umeå.

Jag kanske skall låta väskorna stå i några dagar. Inte packa upp dem, inte lyfta dem utanför dörren.

Ge mig själv några fler dagar till att fundera. Inte vara envis och dum nog till att göra något förhastat. 

Svälja min stolthet och ge behandlingsansvarige en ny chans.

Har skett en stor omväxling, bytt spår och jag tror att jag är på rätt väg. Åtminstone en ljusare väg.

Har flyttat till Sundsvall, bott här i 1 månad, 5 månader kvar innan jag flyttar hem till Umeå igen. 

Jag har valt att börja kämpa.

Jag bor tillsammans med sju tjejer på ett kvinnoboende. Arbetar mot ohälsosamma alkoholvanor och psykisk ohälsa. Dagarna består av gym, umgänge med tjejerna, aktivitetscenter där jag pysslar och utvecklas kreativt samt möten med jämna mellanrum, däribland DBT-behandling. Tisdagar hjälper jag till på djurpensionat, promenerar med hundar i skogsgläntan, myser med katter och avslutar med en fika. Varannan fredag, varannan lördag spenderar jag i stallet. Tar hand om hästarna och tar ridturer. Det är helt okej. Det känns värdefullt, samtidigt som det är svårt att vara hemifrån. Jag längtar hem väldigt ofta, minst en gång per dag, men sedan inser jag att mitt liv är tomt i Umeå. Jag är omgiven av en vacker familj, men resten av mig är endast ett tomt skal. Inga rutiner, inga intressen och ingen glädje. Jag känner stark glädje när jag är omkring mina vackra syskonbarn, men sedan sjunker jag ner i ett tomt mörker. Dagarna flyter samman, jag bara är. Och då negativt betonat.

Så jag ska göra mitt allt för att  ta vara på denna fantastiska möjlighet, stärka mig själv psykiskt som fysiskt och finna ett lugn och glädje inom mig.

Jag har känt många dagar att jag vill ge upp, att meningen med att göra det här känns längre och längre bort. Men det förändrades för några dagar sedan, jag blev ett med min kärlek.

Han gör mig lycklig, på alla nivåer. 

 

Alla kära medmänniskor, resan är målet.

Har genomgått krångligheter det senaste halvåret+ och de senaste månaderna har jag haft en berg- och dalbana i form av känslor. Känslomässig instabilitet. Jag har varit rädd för att falla tillbaka till mitt förflutna, låta mig själv förfalla och bokstavligen falla. Jag har genomgått svackor men dragit mig upp återigen och sett den lilla strimma av ljus som glimmar några kilometer bort. Alltför många dagar känner jag för att ge upp, men jag är inte redo för det ännu. Så som jag är som person, så tror jag aldrig att jag är redo för ett sådant svek gentemot mig själv. Även om jag känner mig skrämmande nära ibland.

Har bott hos en nära, just över två månader nu, men om ett fåtal dagar beger jag mig hemåt.

Jag är väldigt rädd, det måste jag erkänna.

Men jag har övervunnit rädslor förut och jag är väldigt säker på att jag kommer att övervinna även denna.

Jag kommer att komma tillbaka till toppen. Inte imorgon, men någon dag i sänder.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med livet längre. Det enda jag vet är att jag inte vill sjunka fast här. Drömmarna jag hade för ett halvår sedan är som bortblåsta, jag känner inte lyckan längre över tanken på det. Även det nutida som gjort mig lyckligast ger mig idag ångest. Det skrämmer mig hur fort det kan försvinna och rädslan över hur lång tid det är tills dess kommer tillbaka är ännu värre. 

Jag gråter när jag går dit, jag gråter när jag är där, jag gråter när jag går därifrån.

 

Det är skrämmande hur fort en vilozon kan förvandlas till ett skräckpalats.

Jag har gått med skam i kroppen i många månader nu. Jag tog mig så långt, för att återigen falla så djupt. Men, sakta men säkert finner jag rätt väg och tar mig tillbaka. Det tar tid, jag måste låta det ta tid.

Jag snurrar runt som ett fån.

Två motsatta, gälla skrik inom mig. Fastsvetsad, men allt hänger på en skör tråd. Giv mig ett ögonblick av ren uppenbarelse. Ett svar, en ljusglimt. Vad som helst.

Allt förutom det här.

I ett ögonblick.

Ett omsvep.

Och vi var fast.

 

 

Kampen glöder. Fräser och sprätter, staplas och dränks. 

Ju mer du kämpar desto mer fjärran är du, eller blir du till den skarpa förgrund med utstrålning, du en gång läste om? Lyser det upp, eller slukas det av mörkret.

Kampen fortsätter i omvälvande rädsla och nyfikenhet.

Både tårar och genuin glädje inom en timme.

Livet är komplicerat. Ibland.

 

Men jag blev iallafall påmind om att jag är en människa, efter allt.

Men jaha. Jag saknar att blogga. Att skriva ned tankar, känslor och handlingar.

Skriva av mig. Skriva om min vardag för att någon dag i framtiden kunna kolla tillbaka på foton med beskrivande texter. Se tillbaka på dagar jag lett och lära mig av de dagar jag inte lett lika mycket. Se på mig själv med den förståelsen jag gör på de runtomkring mig och försöka se på mig själv som en tredje person. Utan allt detta hat jag känner mot mig själv. Woop, jag strävar efter utveckling.

Fram och tillbaka. Skälvande känslor. Jag kan ställa mig upp, för att sedan slås ner igen på ett ögonblick. Vissa dagar känner jag mig fri och stark, med tillit till livet. Ibland känns det inte alls lika självklart, ibland känns allt spårlöst försvunnet. Levande ting försvinner var dag. Livet är. Livet finns. Livet försvinner. Jag känner det i vinden, havet och i doften från en ros. Jag känner det i kärleken.

 

Jag saknar dig och tanken på dig, känslan som medförs och leendet som automatiskt tittar fram. Ensamheten tränger på och klampar över tröskeln, men även då, så vet jag att du föralltid finns med mig.

 

"Den här dagen kommer att bli så jäkla bra. Jag vet inte vad som händer efter stadsrundan, men det spelar ingen roll. Jag kommer ha så jävla kul." -Så gick mina tankegångar på lördagsmorgonen. Jag kände en sådan lättnad inom mig och kände mig som en fjäder. Underbar känsla. Dagen inleddes med en stadstur med papi och Kajsa, åt mjukglass i solen och vandrade runt på torget som var fyllt av människor och musik. Mot eftermiddagen tog jag bussen till Elisa där hon och Didi väntade. Veronica ankom lite senare. Min finaste Elisa bjöd på middag och efterrätt, hon är en sådan ängel! Vi förfestade lite som tjejer gör, ni vet med öl och smink ungefär, sen kom snälla mor och plockade upp oss. Ner till stan för att lyssna på grym musik. Min fantastiska bror, gitarrist i Extrakt hade spelning 18.45, jag och hela familjen m.fl stod längst fram och diggade. Så jävla stolt jag är! Otroligt duktig är han. Senare under kvällen åt jag mjukglass med mamma, kollade på mina vänner i Strongheart som lirade sketabra på scen och sen for jag till mina vänner igen. Vi kollade Eurovision......................innan vi åkte till lokal och skakade rumpa. Tack för en jätte bra dag! Familj, vänner, musik och sol. Underbart.

Det vi kände för varandra kommer aldrig att försvinna.

Det kommer för alltid att finnas i våra hjärtan.

Ingen och inget kan ändra på det.

 

Jag kommer alltid att älska dig och ditt fina hjärta. Var du än är, så vet jag att jag kommer få återse dig igen. Inte idag, eller imorgon. Men någon dag. När det är dags för mig.