makethedayscount

Längs en väg med syftet till personlig utveckling sker snedsteg. Det är en djupgående process som kräver väldigt mycket av en individ psykiskt.

Jag hamnade snett föregående natt, ångesten tog över mitt sinne och vi kan kalla det för ett återfall. Tackar gudarna att jag har en uthållig och godhjärtad karl vid min sida som hjälpte mig igenom det. Ingen större skada skedd.

Jag har gått med hög ångest idag, skam- och skuldkänslor men den börjar faktiskt släppa, av anledningen att jag blev påmind av denna händelse. Jag blev påmind om att jag är tacksam och uppskattar den personliga utveckling jag vunnit. Jag tog ett återfall, men det är allt det är, ett återfall. Det är inte min vardag längre. Jag blev chockad över att det hände, det hade jag inte blivit för ett och ett halvt år sedan. Då var det en självklarhet. 

Så, jag är fullt medveten om att denna händelse var dumheter, men den gav mig ändå en ärlig chans till att uppskatta min utveckling. Lite gott ur det onda, nattis!

Gokväll! 

Klockan har slagit 2016 och här står vi alla med våra nyårslöften. Jag har aldrig tidigare haft ett nyårslöfte, men just nu så är jag inne i en period där jag insett att jag inte får låta min levnadstillvaro fortgå, att jag måste förändra den ur ett både hälsosamt perspektiv men även för att stärka självkänsla, samt sjävförtroende. 

Handen på hjärtat, min motivation är inte så stark som jag helst velat, men nånting inom mig brinner för detta och jag hoppas att under tidens gång den lågan slår upp till en eldsvåda! 

Så detta kanske är mitt nyårlöfte » Att ta mitt ansvar och ta hand om mig. Ur alla perspektiv.

 

Ja, varför inte? God fortsättning! ♥

Åhhhhh. tröttheten har icket fallit in, gäspade nästan käkat ur led vid 20 tiden men sedan dess har hjärnan bara vaknat mer till liv för varje minut. ack. Vill vara pigg imorgon då det vankas instensiv socialisation. Inte min grej riktigt det där.

Till något helt annat. Jag har låtit min kropp förfalla något fruktansvärt, har brist på motivation och disciplin. Jag är ej aktiv och har gått upp väldigt mycket i vikt. Jag skäms. Jag skäms över hur jag ser ut, men mest skäms jag över min brist på ansvar gentemot min kropp och hälsa. Jag har inte riktigt tagit det ansvar jag bör ta. Jag känner mig svag som låtit detta fortgå, att jag inte satt stopp och tagit mig i kragen. Jag trodde, ärligt, att jag aldrig skulle hamna där jag är, i skrivande stund. Jag har alltid haft problem med magen, illamående, kräkningar och uppsvullenhet. Nu när magen står ut så inser jag sakta att den faktiskt INTE är svullen, den ser helt enkelt ut så. Vatt ta fakk, skärpning! 

Har kommit in i en lite sämre period gällande rutiner. Vänt på dygnet fullständigt, blir många eftermiddagstupplurer då jag är helt utmattad, de få matrutiner jag har är löjliga. Jag känner att jag ger mig en semester denna vecka. Släppa stressen över hur min vardag ser ut för tillfället, bara låta det vara. 

Jag har aldrig haft något nyårslöfte, men just nyårsdagen är en rätt så bra dag för en nystart och jag ska lägga fokus på mina sömn- och matrutiner. Heja mig! Det kommer att lösa sig.

Jag kommer att vara i stort behov av rutiner inom närmsta framtid. I Januari kommer jag att börja i en silversmideskurs, superspännande, verkligen något att se framemot! Jag ska även haka på Umeå Sameförening och som vanligt gå på sjukhuset 2-3 gånger i veckan. Även lägga tid och energi för att flitigt använda mitt gymkort. Så skönhetssömn och icke kurrande mage skulle vara pricken över i:et.

Nu är det snart dags för sängn, godnatt!

Har aktivt valt att fokusera på förståelse och respekt gentemot mig själv denna vecka. Har ständigt fått påminna mig själv om detta och det har gått framåt. Ett väldigt starkt bakslag inträffade lördagkväll men även där får jag i efterhand öva på min förståelse för varför det inträffade. Ibland hittar man det klara i dimman, lördagkväll skämdes jag och var förbryllad över den djupa sorg som dök upp ur nästintill tomma intet, men jag insåg sedan att det fanns något så mycket djupare bakom detta bakslag. Jag förstod först inte hur jag kunde må så fruktansvärt dåligt över något jag egentligen inte behöver lägga märke till, men efter en del reflektion insåg jag att detta inte var begrundat på något tillfälligt. Detta bakslag baserades på något som varit återkommande i mitt liv under väldigt många år. En sorg, en rädsla och en förtvivlan. När jag väl insåg det så släppte den tyngsta ångesten, jag insåg att det inte alls var något konstigt med att jag var så förtvivlad. Jag hade all rätt till att vara det. Det var faktiskt okej. Där ökade jag min förståelse och respekt gentemot mig själv, vilket gav mig ett lugn. Mission accomplished.

Det stormar lika väldigt inom mig som det gör utomhus. 

Julen närmar sig med stormsteg, har tagit mig an lite mer i år med julbak och förberedning av julmaten till självaste julafton. Julkänslan är tråkigt nog väldigt låg detta år, vissa år är bättre och vissa sämre helt enkelt. Oförklarligt faller jag tillbaka till det förflutna av låten Snön föll (Peter Jöback), just det där när snön föll.. hur jag tittade ut och visste att jag aldrig skulle få stå i ett vinterland med dig igen.

Idag har varit en sådan dag, då flashbacks slagit andan ur mig, alla dessa "tänk om".. Tänk om jag inte stängde folk ute, tänk om jag hade vågat räcka ut den hand du bad om, tittat tillbaka till de vädjande ögonen. Om jag bara..

Jag minns allt alltför tydligt. Vad jag var klädd i, känslan som spreds sig, att allt var möjligt, du visade det. Jag minns min dagdröm när jag satte mig på bussen därifrån, som blev vår sista gång. 

Jag satt på bussen, hatade mig själv för att jag inte tog emot handen du gav mig, men fortfarande med vetskapen och känslan av att vi får fler chanser och att ödet var vårt.

Det jag inte visste den dagen, var att det var den slutgiltiga chansen för oss. Det var slutet för vår historia. När jag gick med rädslan för att ge mig hän, men fast besluten att inte släppa oss, så gick du. Dagen du dog, dog en stor del av mig. Jag var helt säker på att vad som än händer, än om vi umgås med andra något år hit eller dit, så skulle vi finna tillbaka till varandra. Jag hade ingen tvekan om att det var vårt öde, att vi skulle leva med varandra. Den kväll du dog, dog min framtid.

Tankar och känslor läker med åren, jag har kommit långt i min sorgbearbetning, men vissa dagar, när man sköljs över av allt det man ångrar att man inte gjorde, att man var rent ut sagt så jävla feg, då känns det inte så bra längre. Sorgen som uppstår när jag tänker på allt jag verkligen vill berätta för dig, men aldrig kommer att kunna göra, slår andan ur mig. Det är sorgligt att du aldrig fick veta hur fantastisk du är.

Jag hoppas att vi ses någon dag.

hej bloggewearld

jag vill ge denna sida mer av min tid, jag vill kunna kolla tillbaka längre fram och reflektera över den gångna tid i mitt liv. men har varken inspiration eller motivation till att fullfölja detta. Någon dag kanske? Jag hoppas. hoj

 

 

Tårar.

När det faller tårar ökar rädslan, jag gråter nästintill aldrig. Än om jag velat många gånger, så går det bara inte. Dessa särskilda stunder, när tårarna slår ut, bevisar att det verkligen inte är bra, att det är riktigt, riktigt dåligt. När en tår faller, dör en del av mig inombords.

Jag grät ikväll, och det skrämmer mig.

Vissa dagar är jag förvånansvärt duktig på att leva i nuet, men det förflutna kommer alltid att vara en del av mig. Vissa dagar hemsöks jag av mitt förflutna, dem kommer som mardrömmar och tar andan ur mig. Jag blir som förlamad och än om min livsvilja sakta har ökat så tas den ifrån mig på ett ögonblick i dessa stunder. Jag hemsöks av en demon, och den demonen är jag. Alla dessa dåliga val jag har gjort, jag kan inte se mig själv i spegeln, för jag vill inte se den människan. Jag försöker intala mig själv att jag inte är en dålig medmänniska, men mitt förflutna visar annat. Förlåt.

Jag är en känslosam människa. Jag har en tendes till att bli min känsla, istället för att bara känna den. Ikväll har jag varit fylld av glädje, men även sorg.

Jag har nyligen börjat med zumba. Jag har haft två äkta passioner i mitt liv, dans och fotboll. Dansen är inte bara ett intresse, det är en del av min själ, den kommer alltid vara där och jag kommer föralltid att vara förälskad i dansen. Mitt livs kärlek. 

Kvällens zumbapass var tungt, fysiskt såväl som psykiskt. Alla dessa kroppsliga skador som försökt dra mig ifrån min dans, dem lyckades ganska bra.. Värken ikväll var nästintill outhärdlig emellanåt, blev svimfärdig av min värk i nacken, så jag fick ta flera pauser ikväll för att inte falla ihop. Det blev en känslomässig berg- och dalbana. All glädje och kärlek för dansen, men sorgen för att jag förlorat så mycket inom den. Jag är tacksam för den tid jag fick med dansen innan min kropp bröts ner, men det är fortfarande med både glädje och sorg jag ser tillbaka på den tiden. Så lyckliga stunder, men så ont det gör i min själ av att se tillbaka på vad jag kunde åstadkomma innan min kropp bröts ner. Jag hamnar lätt i "den onda jämförelsen", jag jämför mig inte med andra, men jag jämför med mig själv i dagsläget och den jag var, allt jag klarade av förr. Den sorgen är nästintill outhärdlig. 

Jag kommer till insikt med nya saker för varje dag. 

Idag var ingen rolig dag. Jag insåg hur mycket jag fann i mig själv under min tid i Sundsvall, och hur jag, omedvetet, låtit allt försvinna ifrån mig sen jag återvänt till min hemstad.

Jag valde att hantera mina känslor annorlunda i Sundsvall, jag utvecklade större förståelse och respekt för dem. Jag kände tacksamhet för både de glädjebringande känslorna och de som gjorde mig sorgsen. Jag uppmärksammade varje vingslag, fylldes av tacksamhet för både regn och solsken, jag valde att göra det som jag mådde bra av. Oavsett vad andra tyckte. Jag mötte fler än en person som kommenterade mitt sätt att vara. Hur jag alltid höll upp dörren, hur jag resonerade och mina värderingar i form av uppskattning av mina medmänniskor. Hur jag skällde ut en bekant för att han dödade en fluga, hur jag städade vid vattnet och matade fåglarna för att ge tillbaka till naturen. Jag kan vara knäpp och tänka för mycket, men jag gillar att vara knäpp. Varför tappar jag det? Varför tappar jag mig själv när jag är på den plats som ska vara "hemma"?

God kväll,

efter flera månader av totalt kaos så är jag inte riktigt mig själv längre. Måendet och sättet att vara har alltid en tendens att påverkas, men jag känner mig som en annan person. Som att min personlighet har förändrats, och det är en skrämmande tanke, för jag vill inte bli något jag inte är.

Har alltid älskat ensamheten, tystnaden och få pyssla på med mitt. Jag har alltid trivts med att vara själv. Självständighet, att jag går min egen vän, det har varit en av mina tydliga egenskaper. Den jag är som person.

Men i dagsläget känner jag behov av mänsklig närhet, fysiskt i det sätt att jag behöver rörelse i miljön. Jag vågar inte vara helt ensam, har inte sovit helt själv i en tom byggnad ännu. Jag får panik av tanken att inte höra någon prata i bakgrunden, äta med, kunna säga godnatt till. Bara vetskapen att jag inte är ensam i världen. 

Det känns som att jag blivit en tonåring igen, en liten flicka. 

Men ja, man har ju alltid kvar barnet inom sig säger den kloke.

Jag har äntligen landat. Jag vågar inte kalla det "hemma" ännu, för jag är inte riktigt där än, för tillfället får det kallas för "lägenheten". Jag hoppas att en dag få kalla det för hemma, mitt hem.

 

Väskor, flyttlass, sopsäckar. Senaste åren har varit kaosartade. Efter händelser och dess omständigheter behövde jag akut ett nytt boende. Jag placerades i en fosterfamilj tills jag fick en lägenhet i ett kvinnoboende. Efter några måmader hade jag samlat kraft, blivit lite piggare och var inte längre lika rädd. Jag fick tag på en lägenhet. En fin, mysig, liten lägenhet. En etta med sovalkov och kök. En gammal byggnad med fantastiska, stora, gamla garderober. Än om det var litet, var det hemtrevligt. Funkade absolut som ensamstående. Jag begärde inget mer.

Jag blev stabilare, tryggare i miljön och mig själv. Jag började släppa folk mig inpå livet, men jag släppte in fel. Ett mörker, en ondska som tog ifrån mig allt det jag byggt upp. Och jag föll, fan vad jag föll.. 

Jag förlorade mitt hem. Min trygga vilozon förvandlades till ett skräckpalats.

MEN. Efter cirka 1 och ½ års sökande fick jag äntligen ett erbjudande på en lägenhet, en lägenhet belägen där jag är uppvuxen. Min hemort, där hälften av invånarna består av min familj haha. Jag är tacksam, jag är djupt tacksam, men än om det här är det närmsta jag kan komma ett hem så känner jag mig inte riktigt hemma. Jag måste ta små steg, lite halvt krypa fram. Det är långt kvar till mållinjen, men jag kör mitt sköldpadderace. 

Den ständiga oron vrider mitt inre på ett onaturligt sätt, som om jag skulle förlora medvetandet närsom.

På morgonen är jag rädd inför dagen, på dagen är jag rädd inför kvällen och på kvällen fruktar jag morgondagen. En ständig rädsla som skriker inom mig. Jag vet att jag kan arbeta bort den, men där finns rädslan återigen. Jag är rädd för hur lång tid det kommer att ta, jag känner klockan ticka högre för varje minut.

Ett steg framåt, två steg bakåt. Kämpar mig upp med cykeln för backen, för att sen börja rulla bakåt utan bromsar. Hoppar högre än vad jag någonsin gjort men landar snett. But what the heck say, what the heck, Im still ALIVE. Och det känns fan rätt bra alltså. 

Jag är inte i närheten av att vara frisk, men jag har inte varit så pass kry som jag är idag på en lång, lång tid. 

Bland annat så har jag varit nykter i prick 8 månader, än om det inte varit största problemet så är det en stor vinst. Jag överlevde.

Jag kramade han hejdå för att han skulle resa mot en ny stad.

Det visade sig vara ett slutgiltigt farväl.

Mina förra inlägg tyder på att jag varit tankspridd och kluven, vilket stämmer helt och hållet.

Jag lämnade aldrig Sundsvall. Jag fann kraften till att ställa mig upp, säga ifrån och sedan ge det en andra chans. Det är jag glad över.

Vissa dagar känns meningslösa här, men jag vet att så länge jag mår som jag gör så har jag ingenting att komma hem till. Jag måste finna min styrka för att sedan kunna bygga upp ett liv i Umeå.

Jag är inte där än.