makethedayscount

God kväll,

efter flera månader av totalt kaos så är jag inte riktigt mig själv längre. Måendet och sättet att vara har alltid en tendens att påverkas, men jag känner mig som en annan person. Som att min personlighet har förändrats, och det är en skrämmande tanke, för jag vill inte bli något jag inte är.

Har alltid älskat ensamheten, tystnaden och få pyssla på med mitt. Jag har alltid trivts med att vara själv. Självständighet, att jag går min egen vän, det har varit en av mina tydliga egenskaper. Den jag är som person.

Men i dagsläget känner jag behov av mänsklig närhet, fysiskt i det sätt att jag behöver rörelse i miljön. Jag vågar inte vara helt ensam, har inte sovit helt själv i en tom byggnad ännu. Jag får panik av tanken att inte höra någon prata i bakgrunden, äta med, kunna säga godnatt till. Bara vetskapen att jag inte är ensam i världen. 

Det känns som att jag blivit en tonåring igen, en liten flicka. 

Men ja, man har ju alltid kvar barnet inom sig säger den kloke.