makethedayscount

Jag är en känslosam människa. Jag har en tendes till att bli min känsla, istället för att bara känna den. Ikväll har jag varit fylld av glädje, men även sorg.

Jag har nyligen börjat med zumba. Jag har haft två äkta passioner i mitt liv, dans och fotboll. Dansen är inte bara ett intresse, det är en del av min själ, den kommer alltid vara där och jag kommer föralltid att vara förälskad i dansen. Mitt livs kärlek. 

Kvällens zumbapass var tungt, fysiskt såväl som psykiskt. Alla dessa kroppsliga skador som försökt dra mig ifrån min dans, dem lyckades ganska bra.. Värken ikväll var nästintill outhärdlig emellanåt, blev svimfärdig av min värk i nacken, så jag fick ta flera pauser ikväll för att inte falla ihop. Det blev en känslomässig berg- och dalbana. All glädje och kärlek för dansen, men sorgen för att jag förlorat så mycket inom den. Jag är tacksam för den tid jag fick med dansen innan min kropp bröts ner, men det är fortfarande med både glädje och sorg jag ser tillbaka på den tiden. Så lyckliga stunder, men så ont det gör i min själ av att se tillbaka på vad jag kunde åstadkomma innan min kropp bröts ner. Jag hamnar lätt i "den onda jämförelsen", jag jämför mig inte med andra, men jag jämför med mig själv i dagsläget och den jag var, allt jag klarade av förr. Den sorgen är nästintill outhärdlig.