makethedayscount

Jag har äntligen landat. Jag vågar inte kalla det "hemma" ännu, för jag är inte riktigt där än, för tillfället får det kallas för "lägenheten". Jag hoppas att en dag få kalla det för hemma, mitt hem.

 

Väskor, flyttlass, sopsäckar. Senaste åren har varit kaosartade. Efter händelser och dess omständigheter behövde jag akut ett nytt boende. Jag placerades i en fosterfamilj tills jag fick en lägenhet i ett kvinnoboende. Efter några måmader hade jag samlat kraft, blivit lite piggare och var inte längre lika rädd. Jag fick tag på en lägenhet. En fin, mysig, liten lägenhet. En etta med sovalkov och kök. En gammal byggnad med fantastiska, stora, gamla garderober. Än om det var litet, var det hemtrevligt. Funkade absolut som ensamstående. Jag begärde inget mer.

Jag blev stabilare, tryggare i miljön och mig själv. Jag började släppa folk mig inpå livet, men jag släppte in fel. Ett mörker, en ondska som tog ifrån mig allt det jag byggt upp. Och jag föll, fan vad jag föll.. 

Jag förlorade mitt hem. Min trygga vilozon förvandlades till ett skräckpalats.

MEN. Efter cirka 1 och ½ års sökande fick jag äntligen ett erbjudande på en lägenhet, en lägenhet belägen där jag är uppvuxen. Min hemort, där hälften av invånarna består av min familj haha. Jag är tacksam, jag är djupt tacksam, men än om det här är det närmsta jag kan komma ett hem så känner jag mig inte riktigt hemma. Jag måste ta små steg, lite halvt krypa fram. Det är långt kvar till mållinjen, men jag kör mitt sköldpadderace.