makethedayscount

När man väl ser det där och vågar känna in känslan, det är vackert.

Jag har svårt att tro att jag har betydelse i någons liv, inte för att mina nära gör något fel, nej. Det sitter i mig och min syn på mig själv. Att jag inte är tillräckligt värdig för att bli älskad, att jag inte har något värdefullt att tillföra en annan människas liv.  Men ibland finns det stunder då jag faktiskt stänger av min inre röst och lyssnar till människan vid min sida. Då jag vågar tro på att jag tillför något, att jag är älskad för den jag är och att denna person faktiskt vill stå vid min sida. Istället för att himla med ögonen som om alla goda ord gentemot mig är en lögn, så tar min själ emot den kärlek och värme jag ser. 

Dessa stunder gör att det är värt att fortsätta min kamp, när jag tillåter mig själv att känna ömsesidig uppskattning och ta emot den kärlek och värme som erbjuds mig. Jag har tryckt människor ifrån mig i många års tid, jag har inte vågat tro, men dem jag har kvar i mitt liv... dem är helt fantastiska, kärleksfulla och ödmjuka. Dem är mina skyddsänglar.