makethedayscount

En sorts fortsättning från föregående inlägg, valde att ge detta ett eget blad då utmattningen är involverad men dem största faktorerna som är i fokus nu är min socialfobi och prestationsångest.

Jag har missat fruktansvärt mycket i mitt liv, oräkneligt nummer av små aktiviteter. Sådant alla ungdomar gjorde, sådant även människor i nuvarande ålder gör. För dem som känner mig är det ingen nyhet att jag alltid avskytt mig själv, varit fullt övertygad om att jag är värdelös och att jag inte förtjänar något av värde. Vem skulle kunna älska henne, när jag själv hatade den människan? Prestationsångesten ledde till att jag föll djupare och djupare i min depression, den fick mig att känna mig fullständigt värdelös då jag alltid känt att ingen någonsin har fått se den verkliga jag. Alla jag umgåtts med genom mitt liv har sett den tjej som artigt tackar nej till inbjudningar och aktiviteter, med ursäkt om att jag inte vill eller orkar. Men det är en lögn, för det är inte jag. Det är en fasad.

Jag vill berätta lite om mig själv.

Jag är en tjej som är intresserad av det mesta och jag älskar impulsivitet och nya upplevelser. Jag vill cykla, spela brännboll, badminton, fotboll, dart, biljard och pingis. Jag vill spela laserdome och bowla, jag vill spela olika spel och vara på vandring genom skog och berg. Jag vill ta långa promenader och bara hänga i en park. Jag vill ta hand om djur och barn. Jag vill vara en galning på äventyrsbadhus, bada i havet och spela beach volleyboll. Jag vill paddla kanot. Jag vill bjuda in till middag, fara ut, grilla och fiska, åka skrana, snowboard och skoter. Jag vill träffa nya människor och vara med i föreningar, arbeta frivilligt för att hjälpa till. Jag vill övningsköra.

Jag vill allt det, och mycket mer. 

Men sedan finns den onda delen av mig som tar allt detta ifrån mig, jag har en tjuv inom mig själv som stjäl min glädje och önskan, och istället fyller på med rädsla. Jag vågar inte göra dessa saker, för att jag är rädd för att misslyckas och att bli hånad, förlöjligad. Då jag alltid hatat mig själv så har jag varit säker på att även alla andra människor gjort det. I gymnasiet gick jag livsmedel med inriktning Bageri, jag var nästintill aldrig där tills jag till slut tog bort den praktiska kursen helt. Klasskamrater och lärare såg mig som en skolkare, dem trodde att jag sket i skolan och vissa trodde att jag var en knarkare. Fan, vad jag såg ner på mig själv under den tiden. Allt dem tänkte och trodde om mig. Jag hatade att skolka, det har jag alltid gjort. Jag hatade att jag inte kunde vara med i det praktiska, som jag visste att jag skulle tycka vara så roligt att få hålla på med. När folk trodde att jag var arrogant, lat och obrydd så var jag i själva verket en sorgsen och rädd människa fylld med självförakt. Jag vågade inte. Jag vågade ingenting, och jag hatade mig själv för det.

Än idag har prestationsångesten klorna djupt i mig, jag tackar nej till nästintill allt, sådant som jag vill tacka ja till. Ett exempel är att jag vågar fortfarande knappt ta en promenad med sällskap. Jag är rädd för att gå för sakta, gå fel, andas fel, vara äcklig och bara helt värdelös på att promenera helt enkelt. MEN jag övar på det och jag är glad över de gånger jag går emot min rädsla och vågar.

Jag har utvecklats lite de senaste åren, jag drunknar fortfarande i prestationsångest men jag har inte lika starkt självhat vilket har resulterat i att jag ibland vågar gå emot rädslan att misslyckas. Men vem vet, om tio år kanske jag vågar cykla utan en tanke på vem som ser mig.

Jag delar med mig av detta för min egen skull, jag vill visa att jag faktiskt har mer att erbjuda än vad jag klarar av att ge. Jag är inte megatråkig helt igenom, jag bara beter mig som det. Haha, ja, här är jag. Godnatt!