makethedayscount

Tickelitock, klockan slår klock. 

Slänger in ett litet vardagligt inlägg för en gångs skull.

Klev upp vid tolvslaget idag, haltandes fram av utmattning men fast besluten att ta mig framåt. I ett desperat försök att stå stadigt våldgästade jag min far och bror en liten stund innan dem skulle iväg på arbete och diverse, jag vill inte sova. Alla planer jag såg så mycket framemot, garderobsrensning och plantera blommor, påbörja träprojektet och pussa på mina syskonbarn. Jag är otroligt tacksam att jag tog mig iväg på en promenad med mellansyster Erica och storasyster Emma, så jag åtminstone fått något gjort, köpt hem fler blommor till uteplatsen. Jag bär på en stor sorg som jag inte riktigt vill se själv, det gör för ont i att uppmärksamma sanningen och låta den ta över mina tankar och känslor. Jag är inte den som vill sitta still, sitta framför TV dagar och kväll- jag rättare sagt hatar det. Men det är precis vad jag gör, jag gör tvärtemot vad jag vill. Den utmattning jag bär på gör att mitt liv känns utan mening, jag förtvinar i en soffa. Jag är inte dödssjuk som i cancer, men jag är i ett tillstånd så utmattad att jag känner mig döende. Vissa kan tro att jag är lat, men för mig känns det som om jag ska falla ihop vilken sekund som helst. Det är som en sjukdom som inte syns utåt lika tydligt som inåt, för inom mig håller jag på att falla samman. När jag väl känner mig duktig i att få i mig en hel måltid, (blir till och med stolt om jag får i mig två mål under en dag)- vilket inträffar väldigt sällan, så klarar inte kroppen av det. Antingen spyr jag för att det bränner och värker i hela kroppen, eller så härdar jag och blir nästintill tokig. 

Min känsla, jag säger inte att det är så, men detta är min känsla. Det känns som att alla ser på mig som om jag är lat, så jävla lat, att jag är nöjd med att ha tid till att göra ingenting och inte bryr mig om att ta något ansvar eller ta för mig. Men det är så långt ifrån sanningen... jag vill inte sitta här, verkligen inte. Jag vill klara av att stiga upp klockan åtta och läggdags vid klockan 23. Jag vill äta frukost, ta en lång promenad och äta lunch. Städa utomhus och inomhus, arbeta med olika projekt och ta en fika med en vän. Tillaga en god middag och njuta. Träna, lägga pussel och avrunda dagen med en bra bok. Jag vill hoppa, springa och skratta. 

Jag skriver inte detta inlägg för att beklaga mig, än om jag ibland kan tycka synd om mig själv, nej, jag skriver detta inlägg för att öppna mig. Jag är rädd för hur folk ser på mig, att dem ser ned på mig och tycker att jag är lat. Jag vill att ni ska se inom mig, vad som egentligen pågår och att det inte är så lätt att ordna upp som många kanske tror. Jag behöver hjälp mot utmattningen, för att det känns som att jag är fånge i min kropp och det får mig att falla djupare i min depression, men jag är osäker på var jag kan finna ett hjälpmedel. När jag får en stund med en extra glimt av energi så ska jag ta tjuren vid hornen och söka hjälp.

Jag önskar och längtar till den dag jag kan stå stadigt utan att känna att jag behöver sätta eller lägga mig ner, det är min dröm just nu. ♥