makethedayscount

Det blev som det blev, det är som det är och det blir som det blir. Är i en sådan förvirrad fas. Vad vill jag? Vilket blir mitt nästa steg? Törstar efter utveckling och utmaningar, samtidigt som jag är mentalt utmattad. Behöver ta mig en ordentlig funderare över hur jag ska lägga upp nuet. Mina vardagar, rutiner och mina handlingar. Vad vill jag?

Inatt insåg jag den omedvetna förändring som har skett hos mig sedan jag flyttade tillbaka till Umeå i höstas. Någonstans längs vägen la jag mig själv och mina behov i skymundan, vilket resulterade i avsaknad av glädje och lättsamhet. Jag blev någon annan. En frukansvärt tråkig och utmattad person, min personlighet har hamnat på sparlåga. Det är tråkigt att jag lät det pågå under så lång tid och att jag inte riktigt insett hur pass mycket jag tappat av mig själv förns nu. Jag vet att min personliga utveckling har tagit en paus sedan jag kom tillbaka, men jag såg inte att även min personlighet las på hyllan. Jag ska försöka framhäva min personlighet mer, mest för min egen skull men även för att visa att jag fortfarande finns. Jag finns härinne, men på något vis behöver jag bryta ut.

Hantverket ligger på hyllan. När sinnet saknar ro har jag svårt att ta mig an det jag tycker om som mest. Men inatt fick jag en boost till åtminstone teorin.

Planering och en liten början av uteplatsen, skissat upp välkomstskylten och planerat nästa trådslöjdsprojekt. Det är en start i alla fall, ska nu fokusera på att pusha mig själv till att låta projekten gå från hjärnan och genom mina händer, ut på virket. Skapa något unikt och personligare utav naturens gåvor. 

Sussatajm!

Denna magkänsla. Som från början kurrade för att senare vara där och skrika på mig i flera månaders tid. I ett tappert försök att få mig att lyssna, men jag ville inte. Jag hörde tydligt, men jag ville verkligen inte. Jag försökte kväva det så gott det gick, ibland gick det någorlunda väl, ibland brast mitt hjärta. 

Jag ville ha fel, men jag vet idag att min magkänsla var rätt. Svart på vitt. Jag var inte den att älska.

Jag tror att det är bland det svåraste att känna och veta, att man är oälskad. Otillräcklig.

Men nu vet jag klart och tydligt att jag hade rätt all denna tid, nästa gång tar jag kanske av mig hörselkåporna och lyssnar.

my love.

27 timmar utan sömn, ack vilken skillnad det är sedan tonåren, då man dygnade titt som tätt. Vid tio i förmiddags började mina ögon flacka och medvetandet sjönk, vid elva fick jag äntligen sova. Klockan 17 ekade dörr'ringklockan och jag fick stappla mig upp. Närmsta timmen kände jag mig, fysiskt, full och nerdrogad. Stapplade och vinglade fram, höll på att tippa av stolen och dimman i mitt huvud var tät. Utmattad.

Jag är så utmattad, perioden har hållt i sig alltför länge och jag hoppas innerligt att det vänder snart. Jag är ikväll fast besluten att lägga mig i sängen och stanna där, än om jag inte sjunker in i sömn. Imorgonbitti ska jag ta hand om lille, älskade sjuklingen och då måste jag vara så pigg det bara går. Måste ta hand om mig själv, för att på bästa sätt kunna hand om lillen. Det är det som räknas. Ska krama om min buspojke imorgon och än fast han är sjuk så ska jag pussa pussa pussa sönder honom. Det är ett privilegium att få vara moster till två, så fantastiska barn. 

Nighti.

Goder kväller, natten har infallit men mina ögonlock vill inte slås igen. Stressen börjar smyga sig på då morgondagen för med sig hektiska timmar.

Jag är fast besluten att genomgå min behandling imorgon, det innefattar tre timmars sjukhusvistelse. Jag har missat alltför mycket den senaste månaden.

Utöver det, så är det ju faktiskt min födelsedag! Kan inte påstå att det är så mycket att fira, börjar närma mig dödsbädden. Åtminstone rullator och stödstrumpor. Men det finns fina inslag. En födelsedag innebär för mig familj, en tid att samlas och rå om varandra. Jag tog mig i kragen och har bjudit in gäster, min närmsta familj samt moster med son. Ett enkelt fika med nära, fina människor.

Jag är inte alltför van att öppna mitt hem för människor, inte ens de närmsta i min omgivning. Jag tror att det alltid, än om jag vantrivts eller trivts, varit en trygghetszon. Där jag kan stänga alla ute. Om jag har gäster så uppkommer en rädsla, för att jag är där jag alltid kunnat gömma mig undan och fly något socialt, men just då så kan jag inte. Någon är där. Min trygghet förvandlas till en offentlig plats. 

Jag övar mig där, mitt mål är att kunna dela min trygghet med de människor jag uppskattar.

Men jag ser framemot att öppna mitt hem imorgon, nervös är jag absolut, men förväntansfull. Jag ser framemot att få kvalitetstid med nära och kära, få bjuda på bakverk framställda med kärlek och tacksam över att min kära familj vill komma över till lilla mig för att mumsa på tårta 🎂 😇

 

 

Jag har låtit mig själv och min tillvaro förfalla lite. Ingenting som varit ett aktiv val, det har skett på ett omedvetet plan. Jag har ställt in alltför många sjukhusbesök, har regelbundna tider, 2-3ggr per vecka. Vissa veckor är jag inte där alls och det känns inte rätt att stå över behandlingen, men jag finner inte viljestyrkan och modet till att ta tjuren vid hornen. Jag drar mig undan, håller mig mest inne och lever i en dimma. Dessa perioder, när jag blir som mest nedstämd och tillbakadragen så skäms jag fruktansvärt mycket över hur jag låter saker och ting förfalla, men jag vill inte heller gå emot det. Vilket resulterar i att jag skäms över att jag inte har viljan i mig.

En skamcirkel kan jag nog döpa det till, ja det blir bra. Skamcirkel.

hejsan hoppsan på er denna lördagskväll, eller ja, klockan har slagit över till natt. 

Tacksam för dagar som dessa. Vaknade och vred upp persiennerna, strålande sol och ett x antal plusgrader. Kladda på lite smink, borsta tänderna och dra på sig något som skymmer den nakna kroppen. Sedan bar det av ut, mötte upp mellansyster Erica på stan för att ta en stadstur i det vackra vädret innan vi fortsatte mot Burmans för att träffa Sofia Jannok. Denna fantastiska, starka och talangfulla samejänta hade idag release för hennes nya skiva och bjöd på några låtar live. Kraftfull upplevelse och då hon är en av Ericas största idoler så fick jag se min syster skina av glädje, det är inte pjåkigt det inte. Efter en toppendag med Erica så bar det av hemåt, blev bjuden till middag hos far och Kajsa, hemmagjorda fiskpinnar med hemmagjord remouladsås, det är inte fy skam det inte.

Ikväll fick jag besök av storasyster, Emma. Vi fick oss en mysig lördagskväll med film och härliga samtal med goda skratt. Jag är så lyckligt lottad som fått växa upp med syskon, vad skulle jag göra utan dem ♡

 

God kväll.

Ännu en vecka har passerat, helgen har just börjat. Min själ lider och jag vet inte riktigt hur jag ska läka den, men jag försöker. Jag har inga planer på att ge upp, det är bara att kämpa på.

Trodde jag skulle vara isolerad ensam i min lägenhet idag, har en stark tillfällig rädsla inför att vara ensam, det sämre måendet blir intensivare när jag inte har något annat som tjyvar av min uppmärksamhet. Men dagen bjöd på en ljus eftermiddag med kärlek och många skratt. Följde med syster och svåger, handlade lite innan vi hämtade barna från föris. Vi tjejer tog en promenad hem, medans grabbarna åkte bil. Väl hemma så började Emma med kvällens middag medan jag, svåger och barna lekte ute på gårn i det fina vårvädret. Så molnen skingrades för mig, jag fick min egna solskenshistoria denna eftermiddag 🌞❤

 

Känner att jag borde ta tag i detta ögonblick och lägga till lite extra uppskattning, uppmärksamma den rofyllda känsla jag bär inom mig och förlänga den.

Jag är i en svacka, då jag känner mig svagare, både mentalt och somatiskt. Jag bär på en väldig stress inför att vara ensam då jag när som helst får en hård tackling av ångestattacker. Andan slås ur mig och jag tas tillbaka till var jag befann mig för en tid sedan. Just känslan, det är som att vara tillbaka. Tillbaka då jag var längst ner, när jag trodde att jag inte skulle kunna se morgondagen komma. Då allt var på väg att ta slut.

Men jag är så fylld av glädje just nu och tacksamhet för att jag har haft en fantastisk helg med min familj. Jag har svårigheter med att framföra känslor, då jag är väldigt rädd för avvisande och det beror på min bristande självkänsla och syn på mig själv. Men jag älskar verkligen min familj, det finns inte någon annan jag hellre tillbringar min tid med än dessa fantastiska filuriga individer. Dem är så jäkla underbara på deras egna sätt. Så fina människor och jag har privileget att få ha dem i mitt liv. Jag är väldigt lyckligt lottad.

Denna helg har jag haft små krig emellanåt inom mig, kaos som bryter ut och skrämmer mig, men dem har inte haft övertaget. Dem har hamnat i skymundan på bara någon minut.

Vilken fin helg jag har haft, mysiga kvällar med familjen. Busigheter med mina syskonbarn, samt syskon med respektive och en lååååång dag i alla möjliga butiker med först min kära mor, sedan radarparet- pappa och Kajsa. En utflykt i vår vackra natur, solen som ett fint ljus. Fått se svanarna flyga, sett de ståtliga älgarna i skogen och låtit pappa filma mig sjungandes HEY MICKEY, och sedan även visa videon på stortv....haha. Många goda skratt, mysiga stunder och kärlek.

Tack för en fantastisk helg.

God kväll/ morgon.

Jag har som tidigare nämnt gått en silversmideskurs, tråkigt nog så varade den endast i sju veckor. Tre timmar under måndagskvällar, men nu har jag gått klart kursen. Imorgonkväll kommer jag troligtvis att sitta i soffan och inte göra alltför mycket vettigt. Jag kommer definitivt känna en glimt av sorg imorgon, jag hann träffa fina individer under dessa veckor och det känns tråkigt att inte ha möjlighet att fortsätta skratta med dessa i verkstaden.

Förhoppningsvis kan jag påbörja en ny kurs inom snar framtid. Jag är dock osäker om jag kommer att välja silversmide i sådant fall, är riktigt nyfiken på kalligrafi. Skulle vara otroligt roligt att kunna skriva som gudarna!

Så vi får se om jag greppar pennan eller sågen.

Har fortfarande en såg  väntandes otåligt på mig här hemma, nämligen sticksågen. Mitt trä ligger för tillfället och samlar damm, jag har svårt att ta mig an arbetet då jag inte kan arbeta i köket, utan måste ut till en kall snickerboda, vilket inte känns alltför lockande. Men snart är det dags, har ideér om vad jag skall göra och ser framemot att få börja experimentera med trät igen. Hantverk, fasen vad kul det är.

God kväll.

Jag kan inte riktigt räkna ut om denna vecka har gått långsamt eller i rask fart. Allt har känts stillastående men för varje dag har jag blivit påmind om att den väntandes morgondagen sker just i denna stund. Det har inte gått en timme, det har inte gått en dag. Flera dagar har passerat.

Jag är i ett bedövande tillstånd där mitt fotfäste känns alltför ostadigt, som om jag svävar fram. Som om jag inte existerar. Men det är okej, jag vet att jag kommer att kvickna till så småningom och stå stabilt på vår jord. 

Jag är inte säker på vars jag ska vända mig inom mig själv, jag behöver se in i mitt inre och leta fram det jag behöver just nu. Finna en strategi som ger mig ett lugn och närvarande. Uppskatta det lilla.

Se solen skina in, se någon jag älskar skratta, känna vinden och le för att jag är så otroligt lyckligt lottad med en fantastisk, varm, stark och omtänksam familj. 

Det kommer att vara svårt, jag kommer att känna mig känslomässigt tom och jag tänker inte ljuga, jag är absolut rädd inför hur länge tomhet kommer att finnas inom mig. Men ingenting är någonsin förjäves, jag får nu en chans att öva på mina färdigheter och reflektera över vad jag kan göra bättre och vad jag inte bör göra. Det blir en mental resa, ibland behöver man inte resa längre än in i sig själv.

När hjärnan prasslar och rasslar. En vecka i utmattningens anda.

Ikväll skjuts sömnen upp, hjärnan har inte möjlighet till att räkna får just nu, alla dessa tankar har övertaget. Största frågan är vars i mitt liv jag är just, hur jag ska finna möjlighet och mod till att gå rätt väg.

Vad jag vill med mitt liv, vem jag vill vara.

Jag är i behov av en liten timeout, tid till att finna rätt strategi för att utvecklas och ta mig framåt, samt fokusera på att inte falla tillbaka i gamla ovanor.

Om mitt förflutna hann ikapp min nutid så skulle det inte bara påverka mig, utan även mina nära och kära.

Framåt. Aldrig bakåt.

 

När man släpper taget. 

En vecka fylld av aktiviteter åt tjottahejti. Kurs, inspirerande möten och ett flertal träningstillfällen. Soffan har varit min bästa vän samt värsta fiende denna vecka. Börjar bli piggare men det står ändå inte rätt till alls. Däremot har jag klarat av att städa lite smått och pyssla vilket känns som en stor vinst. Förhoppningsvis fortsätter det i samma takt så att jag kanske klarar av att stå upprätt problemfritt i helgen, vankas Metal som jag absolut inte vill missa! Var länge sedan man stod inför scenen så det ska bli riktigt roligt att se bror lira gura, och skrika litt som han gör med jämna mellanrum. Måste nästan vara höjdpunkten av spelningen.

Så, håll tummarna med mig så kanske vi thrashar verket tillsammans! 

Take control.

Så många tänk om. Idag har min hjärna nästintill överhettats av alla dessa "tänk om", även mitt hjärta har slagit extra hårt och i otakt. Den överväldigande känslan om att jag står vid ett vägskäl, ett vägskäl jag aldrig ville vandra till, ett vägskäl jag aldrig trodde existerade.

Det som slår mig hårdast är att det imorgon kan vara frid och fröjd inom mig, att jag känner lättnad och ro över att allt kommer att bli som det är menat.

Men sen hamnar jag i träsket, som idag, att det endast är något jag intalar mig själv för att jag vill det så innerligt gärna. Men tänk om det inte kommer att räcka? Tänk om.

Jag vill helst inte klaga, gnälla eller hänga läpp. Men jag behöver få ur mig, att jag är så fruktansvärt LESS.

Jag har vardagliga besvär med illamående, trötthet, yrsel och värk men de senaste 2-3 veckorna har varit så otroligt ihärdiga att dem bryter ner mig mentalt. 

Jag känner ett sådant starkt behov av att sova, men kroppen vägrar. Den är så pass utmattad och stressad att den inte kan falla in i drömläge.

Jag ligger i min säng, vrider och vänder. Spänningsvärken gör att det känns som att någon ständigt försöker strypa mig inifrån, jag får andan slagen ur mig via kramp i mitt bröst, stressen som hälsar på och viskar till mig: Ge upp.

Jag vill somna, för jag vill inte gå igenom ännu en misslyckad morgondag. 

have faith