makethedayscount

Att vandra in i något nytt, något spännande och varmt. Jag vill ge av mig själv, men jag vill inte ge upp makten över mig själv. Vi får se vilken stig vi följer, jag hoppas på den som leder mot ljuset. 

Det återstår att se, i dagsläget står jag på en ljus plats.

Jag städade och snurrade i dans, kom över din fotoram, din minnesbild. Har stått i samma ram sedan dag ett, den har som omedvetet blivit en påminnelse om dig. Den börjar vara skröpplig och ranglig, så jag tänkte varför inte? Så bytte jag till en ny ram. Det var då allt blev så tydligt, det omedvetna blev medvetande. Ramen har stått i över sju år, med ditt foto. Den hör till dig. Jag ska testa på den nya ramen, för det är fortfarande du på fotot. Men jag behåller den gamla i min skattkista. Fint förvarad ifall att den ställs upp på nytt, tillsammans med dig.

Förunderligt det där, hur vi människor funkar, hur vi bosätter våra känslor i materiella ting. Sweet dreams xx

Det gör inget, det är ju bara Evelina.

Min vilja och mitt hopp äter upp mig inifrån. Det kommer aldrig att bli så som jag så innerligt önskar. Jag behöver ta ett steg tillbaka, ta avstånd och acceptera att det alltid kommer att se ut såhär. För resten av våra liv. Jag behöver byta ut min sorg till ilska ett tag, för att ta hand om mig själv, för att inte gå sönder. Jag behöver gå först nu, det är dags. 

Jag var häromdagen på en fin konsert, joyvoice. Duktiga, spralliga och glada tjejer. Det var kul, dem smittade av sig med sin energi. Men det är en mörk aula vi befann oss i. Sist jag satte min fot i den aulan var det din minnesstund. Att gå från en av de värsta saker jag upplevt på den platsen till att göra något glädjande där, på något vis känns det inte rätt. Det hugger i hjärtat hur jag har gått vidare i mitt liv, sitter där glad, utan dig vid min sida. Men jag vet att glädjande tillställningar och underhållning som musik och teater låg dig nära hjärtat. Och det glädjer mig. I mitt hjärta var du med och stampade takten. Du kommer alltid att leva vidare här hos mig, tryggt i mitt hjärta.

Omvärdering pågår för fullt i mitt huvud, men jag sitter fast litegrann. Den ständigt låga inkomsten i kombination med dessa höga, obligatoriska utgifter tär på mig. Den sänker min vilja, motivation och mitt hopp. Hoppet om en fungerande vardag, ett bättre och meningsfullare liv. Jag vill framåt, men när kontot ekar dras jag bakåt. Det suger att ens psyke ska falla i spillror på grund av några gröna sedlar. 

Men jag kämpar på! 

Jag tror att jag nått en ny fas i mitt liv. Jag behöver ta ett steg utanför det som är och reflektera, omvärdera hur vissa saker är och människor jag har i mitt liv. Välja prioriteringar och vara mer medveten om vilka situationer jag bör utsätta mig för, fokusera på de som faktiskt ger mig något gott. 

Jag vet att jag kan få ut så mycket mer av livet än vad jag gör just nu.

Föralltid och evigt, med mig livet ut. Jag vill leva för oss båda, jag lovar att en dag göra det. ♡

Jag stod och tittade ut genom fönstret, reflekterade över min tid här på jorden och mig själv i överlag. Jag är inte längre en tonåring. 

Jag fyllde tjugofem år i fredags, det gör mig rädd att jag ännu inte bildat familj eller påbörjat en karriär men min födelsedag blev hur som helst helt underbar. Omringad av släkt och vänner så blev det en hel del kakor, smörgåstårta, fina pratstunder och toppen presenter. Den bästa gåvan är dock inte materiell, den bästa gåvan är DEM. Jag är verkligen tacksam för de som står mig nära och det betyder mycket att de ville fira mig och min födelse. Så jag tackar för en fantastisk födelsedag med vänner och familj, kalas och fest. Ser framemot ett helt år till med er❤🎉

Påskhelgen fortsatte med familjemiddag hos mamma och sen har jag varvat sömn med serier. Ska snart färga mina vita, graciösa hårstrån och lära mig mer om tantlivet 😘  Gnajt.

Jag är tacksam för föregående veckoslut, för denna vecka har varit allt annat än bra. Kanske klarade jag allt galant den helgen för att krascha under veckan. Det frustrerande är att det inte hänt något särskilt, det sa bara pang och jag föll. Hela veckan har jag legat längst ner i denna grop utan något att greppa tag vid för att ta mig uppåt, mot ljuset. Jag har haft dem som ställt upp för mig och ibland tältat intill gropen. Visat att jag inte är så ensam och förlorad som jag känner mig. Det giver mig kraft att inte förlika mig med tanken på att jag kommer att förtvina i denna grop, jag behöver bara lite tid till att lista ut ett sätt till att ta mig upp igen.

Ett fint veckoslut som jag inte var övertygad om att klara av varken fysiskt eller mentalt, men allt har gått galant. För mig är det en stor bedrift att ta tillfället i akt och umgås med vänner vardagstid, med en trasig kropp och trasigt sinne så tar det all min energi till att ens tacka ja. Jag är så glad att jag tog mig vidare efter torsdagens sjukhusbesök, ned mot stan för att möta upp en god vän för en god lunch tillsammans. Kinamat som var bra för magen och massvis av skratt som gjorde hjärtat gott. Vi skildes åt och jag gick då vidare till salongen där min mor jobbar. Efter en tid for vi och handlade för att sedan landa hemma hos henne. Vi samt sambo åt middag tillsammans och spenderade resten av kvällen i soffan med lite godis. Jag sov nämligen över, ibland behöver man en dos av mamsen. Upp tidigt på fredagen för att fara till tandläkaren, hem några timmar till Holger för att överrösa honom med kärlek innan jag återigen åkte mot staden. Några glas vin med en fin vän, många skratt och givande konversationer. Vi hamnade till slut nere på stan, vanliga puben och mötte en blandad skara innan vi begav oss hemåt med gäster. Vi har som en tendens att bjuda in till efterfest och dricka inpå morgontimmarna. Alltid lika trevligt, med rätt folk såklart, hann sussa kring en timme i soffan innan det var på tiden att vakna. Blev upplockad för lunch och lite shopping innan det vankades 75års kalas för min kära farmor. Trött som jag var så var det en ganska rolig syn att klampa in i en lokal där det fanns över 30 gäster. Fika fint uppställt men jag stod över förutom en liten skiva smörgåstårta, man måste ta tillfället i akt när det finns sådan lyx. Hölls tal för farmor och lite joddling innan vi påbörjade en sånglek som resulterade i att det vinnande laget fick ställa sig upp inför alla och bjuda på en allsång. Självklart var jag en av dem som stod där och blev filmad sjungandes Vill ha dig i mörkret hos mig. Jag älskar min släkt. Efteråt blev det middag tillsammans, supergod mat med flera tillbehör och olika drycker. Det blev kramar, skratt och en massa lek med alla barn. Jag var lite seg från en partykväll innan men dessa älskade små filurer får en alltid att piggna till lite. Tacksam för att få träffa alla, händer inte alltför ofta att vi samlas allihopa tillsammans längre. Kalaset tog slut där vid klockan 20 och jag begav mig hemåt för soffmys med Holger, trött var jag efter en lång helg med brist på sömn men höll mig vaken en bra stund för att sen sova hela söndagen. Ikväll har jag umgåtts med min kära far med mö en liten stund, perfekt avslut. Nu ska jag varva ner, sova för att sen gå upp tidigt till tandläkaren. Startar veckan med finare tänder. Gnajt.

Idag tog jag ett steg. Två beslut för en tid längre fram, samt ett genomfört i nutid. Känns skrämmande, men BRA. Giv mig kraft att föra min kamp. 

En fin helg har nått sitt slut och mina ögonlock faller om en liten stund. I fredags var jag med svåger, vi hämtade barna på förskolan för att rejsa till badhuset där dem, sportlovet till ära, satt upp en uppblåsbar hinderbana. Barna blev väldigt nöjda men även vi vuxna, kvalitetstid med barnen där man får uppleva alla dessa underbara skratt som går rakt in i ens hjärta. Vi plaskade, skrattade och de små klättrade fram till middagstid. Jag var då bjuden på middag till min far med sambo där även min lillebror var. Tacos med några av de bästa människor jag vet, jag blev ganska nöjd. Fick trotsa matkoman och skynda mig till bussen som förde mig mot stan. Hem till en vän, några glas vin och det klassiska babblet två vänner emellan. Vi begav oss till puben och mötte upp fler vänner, för att sen festa in på morgontimmarna.. trött åkte jag vidare till min mor med sambo där jag och min "extrabror" blev bjudna på lunch. Snabb shopping sen hem för en stunds vila innan det vankades mellofest med mina systrar, svåger och syskonbarn. Vi åt gott, diggade musik och myste i soffan. Mot natten satt jag med mina systrar, pratade om allt mellan himmel och jord och vandrade genom minnen från tidigare år. Vi varvade kackel med skratt. Jag grät tills tårarna rann längs mina kinder och höll på att kissa på mig. Skrattanfall när det är som bäst, och smygtrött. Denna dag har varit väldigt lugn, hälsat på lilla familjen ikväll för lite gos, sedan seriekväll hos far med mö. Jag älskar söndagar, det har som blivit vår grej. Jag tackar för helgen och ser absolut inte framemot veckostarten. Måndagsmorgon och tandläkaren, hade gärna startat veckan utan väckarklocka. Sweet dreams.

Detta år startades ostabilt. Mina perioder svänger snabbt och jag hinner inte riktigt få ett stabilt fotfäste innan det vänder återigen. Det ändras över en natt. Jag kan vara på bättringsvägen tre dagar i sträck. Jag har matlust, vill utsätta mig för situationer som både är utmanande och glädjefrämjande. Ler mer. Sen kommer den natt som vänder allt, jag byts ut från att vara jag till ett ångestfyllt skal. Håller mig inomhus och tynar bort. Jag vill kunna bryta denna onda cirkeln, för den gör det så svårt för att kunna ta sig framåt. Jag står still och stampar på en och samma plats. Varken framåt eller bakåt. Den hämmar min personliga utveckling och jag törstar efter utveckling.

Jag vill inte somna, jag vill inte drömma. Jag jagas inte av gröna monster i mina drömmar,  jag förlorar allt. Mitt hjärta krossas, de jag älskar lämnar mig och jag tynar bort. Vet inte vad som är verklighet eller ej när jag vaknar. 

En kväll då sanningen bryter sig fram och ger en uppenbarelse. Jag har en kär vän som idag har fått sitt liv att inte likna ett liv. Det liknar mer en skräckfylld mardröm. När hennes liv hamnar i kras, hamnar mitt liv i kras. En såpassmörk historia utspelas och allt känns overkligt. Jag är orolig, men jag vet att min vän är stark. Livet är verkligen en dyrbar gåva, man vet aldrig när en själv eller den man bryr sig om försvinner i tomma intet. Älska och stötta varandra, ta hand om varandra.

Jag är ute längs vägarna, passerar land och riken. En spontantripp runtom i världen med vänner. Landade i tisdags i Amsterdam, nu åker jag genom Belgien och Frankrike därefter, påväg mot ännu ett nytt land. Jag behöver denna spontanitet, än fast den väcker stressen inom mig. Men jag sitter nu i en buss för en lång tur, med lurarna på sveper vi förbi  nattens mörker. Det väcks mer inom mig. En vilja som varit i dvala. Jag känner mig hoppfull och redo att anta världen. Jag känner en motivation till att verkligen, verkligen försöka. En riktigt viljestark känsla. Jag känner glädje inför att anta nya utmaningar. Jag är evigt tacksam om denna känsla finns kvar när jag återvänder till Sverige. Love!

Skräcken sätter sina klor i mig när flashbacks sveper in och tar över. Flashbacks till den tid jag lät en mörk skepnad ta över min själ. När jag fängslades i min egen borg och slavade för mitt levebröd. När jag inte fick ta ett steg utan den mörkaste skuggan som följe, när jag inte fick använda mig av min egna röst. Han har inte sitt grepp om mig längre, men minnena har. Föralltid.

Ensamheten för med sig både gott och ont, jag mår bra av att vara på mitt eget håll men ibland vill även jag inte vara ensam. Jag har valt att inte inleda någon intim relation, inte redo för att släppa in någon, känner inte heller behovet. Men vissa kvällar hade det varit helt okej att sitta tätt intill någon som värmer ens hjärta.