makethedayscount

This is how I feel.

Mina ögonlock vill falla men inuti min knopp spinner det på högvarv. Jag vet inte riktigt vad som försiggår därinne, det snurrar alltför snabbt för att kunna ta tag i en enskild tanke. Vaken varje natt, med en dröm om att en natt få sova. Avsaknad från rutiner för både mat och sömn, kanske av allt annat också för den delen. Kissebebis sussar här bredvid mig, han ger mig trygghet och kärlek. Vad vore mitt hem utan honom? Nu är det vårt hem. De rutiner som finns i detta hushåll kretsar nog mest runt honom. Han är viktigast och där kan jag ta mig i kragen för att allt ska flyta på så bra som möjligt för honom. Min prins är fantastisk. Ända sedan han flyttade hem hit så har han skött sin kost, vitaminer och mjölk utan problem. Mått bra i magen, lekt och varit mer kärleksfull än någon annan katt jag någonsin mött. Idag gick vi på ett litet äventyr, första utevistelsen för honom, då han är innekatt så gick vi ut med koppel. Han var modig och tittade sig omkring, blev vän på första sekund med selen och var avslappnad. Förutom när han såg en granne med bil, då blev han taggad haha.  Han fick hälsa på hemma hos Moffa, jag släppte kopplet medan han gick och inspekterade hela lägenheten, han förde sig lugnt och avslappnat. Han är som cool han. Min lille Holger. Nu ska vi strax förflytta oss till sängen så att jag somnar, och han somnar om på nytt.

Ibland blir bilderna så tydliga, som en uppenbarelse men i form av sorg. Jag vet att jag kanske hade kunnat rädda dig, från vraket. Om jag varit frisk och snäll mot mig själv. Historian hade kunnat se annorlunda ut. Vår kärlekshistoria, din livshistoria. Men jag räddade dig ej och mitt samvete tynger mig. Tänk om.

Jag vill bli frisk för din skull, jag vill för min skull. Jag antar utmaningen. 

Semestertider. Idag var mitt första sjukhusbesök sedan i våras, än fast jag gått kontinuerlig behandling i flera år så var jag nervös inför detta. Det kändes läskigt att ge sig an det jag helst vill glömma, allt det jag önskar var annorlunda. Så mina sinnen stängde ner ett tag, jag behövde bearbeta det faktum att jag åter satt där i vänterummet och skulle lägga all min fokus och energi på det mörka. Det mörka inom mig, sorgen och rädslan.

Jag genomgick det med ett dunkande hjärta och nervösa skratt, men även med en del genuina leénden. 2 September 2012 påbörjade jag just denna behandling med just denna sköterska, vi har nu känt varandra i 4 år. Hon har sett det värsta och det bästa i mig. När hon talar om ljuset och styrkan inom mig så lyssnar jag till henne, hon har fått min tillit och det är inte något jag ger ut till vem som helst.

Flera behandlingar har jag genomgått, på olika håll, men hon har alltid funnits kvar som en trygg punkt. En person jag delar alla mina behandlingar med. Hon tar ofta upp minnen från de första gångerna vi sågs och vilken skillnad hon ser i mig, tomheten i mina ögon och synen på mitt eget värde. Fyra år har passerat och hon minns allt, hon minns mer än vad jag själv gör.

Jag hoppas att alla därute med psykisk och fysisk ohälsa finner en sådan person, en person som aldrig lämnar ens sida. En person som kämpar för en, när man själv vill sluta kämpa. En person som vill ge en det vackraste i världen med ett enda mål, att få se en le.

Jag håller tummarna för att alla möter en sådan, åtminstone för en gång i sitt liv. Vi är inte skapta för att tävla mot varandra, vi är här för att lyfta varandra. Ta hand om varandra.

Jag kommer alltid att älska dig. Men ibland önskar jag att jag kunde sluta, det gör så ont i hela mig.

Jag var så nära, utan att veta. 

En ny vecka har startat, inleddes med en bilresa till Åsele. Var en trevlig dag med gott sällskap och blandat väder, regn och sol vartannat. Hade inte tänkt handla mer än ballonger till barnen, men fann så fina träskulpturer i form av katter att jag inte kunde låta bli. Nu bor dem i mitt vardagsrum.

Allt var bra idag, förutom värken. Värk i låren och fötter, men det var inget jämfört med värken i axlarna och ryggen. När värken spritt sig över hela ryggen rör den sig framåt om bröstkorgen och fortsätter på framsidan, ett tryck och ett dunkande i revbenen. Jag har accepterat det faktum att jag har värk, men jag känner avsky mot den jag kan bli på grund av den. Jag kan snäsa åt vem som helst, irriterar mig på minsta ting och beter mig nästan som om jag söker bråk. Så känns det i alla fall, och jag hatar att vara den personen. I samma sekund som beteendet pågår så skäms jag och blir ledsen för att jag beter mig så otrevligt mot människor som inte gjort sig förtjänta av det, men jag kan ändå inte stoppa det, det kommer som på en ren reflex. Ja, till alla gr8 people in my life, ber om ursäkt att jag är så snäsig av mig ibland. Snäääässs snääs.

Wow, vilken karusell jag befinner mig i. Ena stunden är jag fylld av ett lugn som flödar och tar upp hela rummet, nästa stund så bryter en mörk sorg ut inom mig och fyller hela mitt inre. Det blir snurrigt, men jag känner ändå glädje i situationen. Det fina övervinner det onda.

Klockan har slagit fyra, ljuset tränger fram bland molnen och fåglarna sjunger godmorgon, jag tolkar det som en vaggvisa. Snart är det min tur att sova och jag tackar gudarna för den geniala uppfinningen mörkläggningsgardin, eller vad man nu kallar dem. Mörkt blir det i alla fall! Hade en perfekt stund ikväll. Jag satt på golvet, omringad av tidningspapper, penslar och brädor. Målade sista lagret färg på stegen och mätte ut brädor till katträdet samtidigt som jag nynnade med i låtarna som spelades på radion. Jag har så svårt att ta tag i projekt men när jag väl börjat är det så givande, nätterna är som bäst, då kan jag finna ett lugn till att arbeta. Men, även jag behöver sömn, så jag ska skratta lite till Segermyhr, sedan dra ner rullgardin och låta mina ögonlock falla. Godnattis.

Helgen lider mot sitt slut, avslutar med en hög dos sömn och ett inköp av nödvändigheter. Mycket på listan till min lilla herre, som flyttar hem till mig i Augusti, är nu avklarade. Det blev en del kronor men jag spenderar mer än gärna mina pengar på honom, har inte träffat honom ännu men han har mitt hjärta i sin lilla tass.

Har för övrigt haft en väldigt fin helg med vänner och familj. Hade inte alltför stora planer i fredags, ligga och dra mig i soffan, kanske hälsa på far med mö. Lite oplanerat mötte jag upp min svåger med mamma för att handla, sedan blev jag inbjuden till middag med dem och barna. Jättetrevlig middag, medans dem tillagade maten i köket så var jag ute på gården med barnen. När vi väl ätit blev det mycket prat och skratt, tror nästan att vi vuxna hade roligare än barna haha. Körde en minneslek där vid bordet, en sådan mindfuck så man garva varje gång och förundrades över hur tokigt kortminnet kan vara. Vet inte huuuur mycket jordgubbar som gick åt till efterrätten men vi åt och åt och åt... tills vi sist sjönk ner i soffan. Farmor till barna åkte hem, därefter nattade jag och svåger barna. Jag sprang hem för att hämta lite saker som behövs för en fettokväll, haha. Blev filmkväll och dokumentärer med svågern. Lördagen blev lite stressig, mest på grund av att jag sov så förbaskat länge. Men då är det bara att acceptera läget och lägga i rejserväxeln! Satt barnvakt till änglarna, blev många barnvisor och spindelklipp på youtube. När deras päron kom hem var det dags för mig att åka vidare, ner till stugan med familj och vänner. Det blev att grilla hamburgare och mysa med en öl till hands. Lite föris till wheels helt enkelt. Jag vinkade dock av dem lite senare under kvällen för att åka in mot stan för att möta upp en vän. Tanken var att vi skulle bege oss till centrum senare under kvällen men vi blev kvar hemma. Träffade grannarna som vi spelade kubb och sjöng med, så vi fick en väldigt trevlig lördagskväll, än om jag blev otroligt sliten där mot slutet.  Bästa gänget kom och hämtade mig med buicken inför hemgång, så jag hann med en liten runda med bilen. Jag tackar för en fin helg, spenderad med fina och så jäkla roliga människor, och jag tackar min mamma som var gullig och tog hand om mig där i slutet. Haha. Bör dra mig till sängs snart, men vi får se hur det går, har ju som sovit nästintill hela dagen. Hursom, än om det blir nu eller om 3 timmar, så säger jag sweet dreams.

Midsommarhelgen går mot sitt slut, den blir ett med dimman som sveper in över våra gator.

En fin helg som går till en fin minnesbild. Traditionellt firande med familjen nere vid havet, där vi alla vuxit från barn till vuxna. Dans runt en vackert prydd midsommarstång, lekar, lotteri och fiskedamm för våra allra minsta. Just över bäcken ligger vår stuga, den stuga min morbror tog över efter att min morfar gick in i vila, där vi samlas familj och vänner för att fira in sommaren. Fórtsättning med lekar, helt fantastisk mat och ett överflöd av kärlek. Ett firande som pågår ända inpå nattimmarna, omgiven av dem man älskar. Jag är lycklig och stolt som kan säga att DET HÄR, det är min familj, det är en ära att få vara omgiven av så vackra medmänniskor.

Hade en underbar midsommar, och midsommardagen likaså. Vaknade upp och gav mig själv lite slötid i soffan innan jag mötte upp min familj för den obligatoriska midsommardagen-pizza! Vi myste och manglade tills våra kaggar fyllde rummen, jag gick hem för någon timme, för att sedan gå tillbaka. Avrundade detta firande med en filmkväll med mina systrar. Alltid lika trevligt. Nu ligger jag här, inbäddad i soffan, långt inpå nattimmarna, när jag egentligen bör sova. Men vet ni vad, det spelar ingen roll ikväll. Inga måsten, inga borden. Jag får, med gott samvete, sova så länge jag vill "imorgon" och det är ganska skönt.

Jag höjer att glas för min familj och mina vänner, må livet erbjuda er det vackraste.

Hellå, torsdagsnatten har infallit med dess mörker. Ovanligt med mörker senaste tiden, måste säga att det är väldigt härligt. Jag tycker om att flyta ut i mörkret, världen stannar upp och man bara är.

Ska alldeles strax göra min kudde sällskap, men tänkte titta förbi här en sväng, jag gör det inte alltför ofta.

Imorgon vankas en akuttid med läkare och efter det bär det av ner på stan. Ska luncha med mor tills våra magar sväller över och sedan ska jag kolla på kläder, så vi ser väl hur det går att prova kläder med den svullna kaggen! Väl hemma så blir det mest troligt filmkväll med syster, vilket lär bli lika så trevligt som det alltid är. Morgondagen känns påfrestande men har känslan av att det kommer att bli trippelt så givande som det kommer att bli tagande.

Sov gott.

Vilken bra start på dagen! Fick mig en promenad i det fina vädret på väg till hälsocentralen. I vanliga fall så kickar socialfobin i sådana situationer, sitta och prata om hälsan med en främmande person. Jag blir tystlåten, flackande blick och räknar sekunderna tills det är över och jag därmed får fly därifrån. Men idag var annorlunda.. jag var öppen och social, tror nästan att jag kacklade på mer än henne! Jag var fullt avslappnad, drog skämt och gav genuina leenden. Jag var mig själv och jäklar vad skönt det kändes. Fick mig en riktig boost och gick därifrån med ett leende på mina läppar, helt enkelt nöjd med mig själv. Detta kanske inte är något särskilt för många andra, men för mig var det stort. Jag var inte rädd.

De senaste två dagarna har sett annorlunda ut. Jag har varit extra viljestark och gått emot min utmattning. Jag har velat sova ett flertal gånger under dessa dagar, men jag har kämpat emot och lyckats! Jag har inte sovit en enda minut dags-/kvällstid. Jag har inte heller spenderat alltför mycket tid framför tvn, än fast jag känner ett sådant stort behov av att ligga ner.

Jag har städat, övat på att sitta i solen och bara vara, stigit in i böckernas värld och mediterat. Korta promenader, påbörjat renovering av stegen och ett smått luffarslöjdsprojekt. Det känns bra i själen såhär i efterhand. Jag känner mig lugn, tacksam och faktiskt nöjd med mig själv. Nu skall jag alldeles strax försöka sova, imorgon vankas examensmiddag och på lördag blir det kalas samt examensceremoni för min kära syster. Ser verkligen framemot helgen, har en känsla av att den blir rofylld och ger massor med glädje! ♡

Jag minns fortfarande min favoritlåt den kväll du lämnade oss. Jag älskar den än idag och kan den utantill, men vågar fortfarande knappt lyssna på den. Den tar mig tillbaka, jag hamnar sju år bakåt i tiden på ett ögonblick. När jag sjunker ihop i stolen, i bedövande chock. När jag insåg att att min själsfrände hade lämnat mig. När hela min framtid suddades ut.

Jag älskade inte dig, jag älskade honom.

Här ligger jag ihopkurad som en stressboll, invirad i min onepiece och gosar ner huvudet i kudden. En funktionell position i soffan framför criminal minds. Huvudet dunkar, magens innehåll vill komma upp och ryggen värker. Så ser varje kväll ut. Hade en träff på sjukhuset idag, angående annat, och när jag nämnde detta så ville personen ifråga be om min tillåtelse att kontakta akutläkare, hon ville se provsvar på organ och blodprover. Men jag är alltför van vid att må såhär och alltför van vid att nekas hjälp, att mitt mående tas som en illusion. Så, tills jag svimmar på plats så flummar jag på.

Men just denna kväll har det varit enormt påfrestande på grund av att jag känner mig stressad, har saker och ting jag behövt göra innan imorgonbitti men även när jag ligger ner känner jag mig svimfärdig. Så bajs på detta, har en rolig dag att se framemot men är rädd för att missa allt på grund av kroppens envishet. Men jag får helt enkelt visa för kroppen imorgon att det är JAG som bestämmer över den, inte tvärtom. Nu ska jag se klart criminal minds och sedan tvinga mig i säng. Somnar med stress och oro inför morgondagen, men även förväntansfull och taggad till topp. 😴👍

När man väl ser det där och vågar känna in känslan, det är vackert.

Jag har svårt att tro att jag har betydelse i någons liv, inte för att mina nära gör något fel, nej. Det sitter i mig och min syn på mig själv. Att jag inte är tillräckligt värdig för att bli älskad, att jag inte har något värdefullt att tillföra en annan människas liv.  Men ibland finns det stunder då jag faktiskt stänger av min inre röst och lyssnar till människan vid min sida. Då jag vågar tro på att jag tillför något, att jag är älskad för den jag är och att denna person faktiskt vill stå vid min sida. Istället för att himla med ögonen som om alla goda ord gentemot mig är en lögn, så tar min själ emot den kärlek och värme jag ser. 

Dessa stunder gör att det är värt att fortsätta min kamp, när jag tillåter mig själv att känna ömsesidig uppskattning och ta emot den kärlek och värme som erbjuds mig. Jag har tryckt människor ifrån mig i många års tid, jag har inte vågat tro, men dem jag har kvar i mitt liv... dem är helt fantastiska, kärleksfulla och ödmjuka. Dem är mina skyddsänglar.

Jag är en liten komplicerad figur. Har aldrig påstått att jag är normal, för det skulle absolut vara en lögn. Jag är för allt som står upp för ärlighet och tillgivenhet, självklart jag gjort misstag, vem har inte det? Men jag som person värderar ärlighet högt. Jag skriver för att jag uppmärksammade i denna stund hur knasig jag är, jag älskar faktiskt att jag är såhär knasig men ibland undrar jag nästan om jag är lite för konstig för allmänheten, men... det som räknas är ju att min känsla säger att jag är okej.

Jag har en djup depression, mitt känsotillstånd är oftast likgiltigt. När jag har kvalitetstid med mina vänner, min familj och mina älskade syskonbarn så känner jag glädje. Jag kan ge ett genuint leende, skratta och känna värmen och kärleken inombords. Men hur glad jag än är i den stunden så har jag inte den basiska grunden inom mig. Jag har ingen trygg punkt inom mig. En kropp och ett sinne utan ett lugn.

Så, efter en liten presentation ska jag komma till det väsentliga i detta inlägg. Under en väldigt lång tid har jag varit likgiltig inombords, jag har mina små stunder av glädje och ro, kanske två gånger i månaden som varar i en timmes tid elller två. I skrivande stund har jag denna grund att stå på, jag känner ett fullkomligt lugn inom mig. Ett sinne och en kropp fylld av ett lugn och värme, utan oro, stress eller överväldigande tankar. Just i denna stund, som jag värdesätter högt, mår jag bra. Jag känner glädje, en genuin glädje. Jag skall vara fullkomligt ärlig med er som läser detta, jag har olika receptbelagda mediciner som jag behöver ta varje dag, denna kväll har jag tagit en ordinerad dos av en utav dem. Lugnande medicin ifråga, som hjälp mot överväldigande oro och ångest. Så denna uppskattade stund utan oro har skett mestadels via mig själv men med en hjälpsam knuff utifrån.

Så, slutsumman. När jag väl mår såhär bra har jag ingen aning om hur jag ska reagera eller hantera det, det är så ovanligt att jag blir nervös när det händer. Jag börjar skratta och prata med mig själv mer än vanligt (för hallå, jag pratar ändå alltid med mig själv. bäst svar ju), jag vet inte vars jag ska ta vägen, om jag ska hoppa upp och ner eller om jag bara ska stirra på telefonen och prata högt om det jag ser.

Hur som helst, slut summerummen, jag känner mig som en super tokig dam just nu, typ crazy cat-lady som skulle kunna kasta katter över hela samhället, men jag är ba lite knasig. Lite ganska knasig. HEHE. natter snart då.

En sorts fortsättning från föregående inlägg, valde att ge detta ett eget blad då utmattningen är involverad men dem största faktorerna som är i fokus nu är min socialfobi och prestationsångest.

Jag har missat fruktansvärt mycket i mitt liv, oräkneligt nummer av små aktiviteter. Sådant alla ungdomar gjorde, sådant även människor i nuvarande ålder gör. För dem som känner mig är det ingen nyhet att jag alltid avskytt mig själv, varit fullt övertygad om att jag är värdelös och att jag inte förtjänar något av värde. Vem skulle kunna älska henne, när jag själv hatade den människan? Prestationsångesten ledde till att jag föll djupare och djupare i min depression, den fick mig att känna mig fullständigt värdelös då jag alltid känt att ingen någonsin har fått se den verkliga jag. Alla jag umgåtts med genom mitt liv har sett den tjej som artigt tackar nej till inbjudningar och aktiviteter, med ursäkt om att jag inte vill eller orkar. Men det är en lögn, för det är inte jag. Det är en fasad.

Jag vill berätta lite om mig själv.

Jag är en tjej som är intresserad av det mesta och jag älskar impulsivitet och nya upplevelser. Jag vill cykla, spela brännboll, badminton, fotboll, dart, biljard och pingis. Jag vill spela laserdome och bowla, jag vill spela olika spel och vara på vandring genom skog och berg. Jag vill ta långa promenader och bara hänga i en park. Jag vill ta hand om djur och barn. Jag vill vara en galning på äventyrsbadhus, bada i havet och spela beach volleyboll. Jag vill paddla kanot. Jag vill bjuda in till middag, fara ut, grilla och fiska, åka skrana, snowboard och skoter. Jag vill träffa nya människor och vara med i föreningar, arbeta frivilligt för att hjälpa till. Jag vill övningsköra.

Jag vill allt det, och mycket mer. 

Men sedan finns den onda delen av mig som tar allt detta ifrån mig, jag har en tjuv inom mig själv som stjäl min glädje och önskan, och istället fyller på med rädsla. Jag vågar inte göra dessa saker, för att jag är rädd för att misslyckas och att bli hånad, förlöjligad. Då jag alltid hatat mig själv så har jag varit säker på att även alla andra människor gjort det. I gymnasiet gick jag livsmedel med inriktning Bageri, jag var nästintill aldrig där tills jag till slut tog bort den praktiska kursen helt. Klasskamrater och lärare såg mig som en skolkare, dem trodde att jag sket i skolan och vissa trodde att jag var en knarkare. Fan, vad jag såg ner på mig själv under den tiden. Allt dem tänkte och trodde om mig. Jag hatade att skolka, det har jag alltid gjort. Jag hatade att jag inte kunde vara med i det praktiska, som jag visste att jag skulle tycka vara så roligt att få hålla på med. När folk trodde att jag var arrogant, lat och obrydd så var jag i själva verket en sorgsen och rädd människa fylld med självförakt. Jag vågade inte. Jag vågade ingenting, och jag hatade mig själv för det.

Än idag har prestationsångesten klorna djupt i mig, jag tackar nej till nästintill allt, sådant som jag vill tacka ja till. Ett exempel är att jag vågar fortfarande knappt ta en promenad med sällskap. Jag är rädd för att gå för sakta, gå fel, andas fel, vara äcklig och bara helt värdelös på att promenera helt enkelt. MEN jag övar på det och jag är glad över de gånger jag går emot min rädsla och vågar.

Jag har utvecklats lite de senaste åren, jag drunknar fortfarande i prestationsångest men jag har inte lika starkt självhat vilket har resulterat i att jag ibland vågar gå emot rädslan att misslyckas. Men vem vet, om tio år kanske jag vågar cykla utan en tanke på vem som ser mig.

Jag delar med mig av detta för min egen skull, jag vill visa att jag faktiskt har mer att erbjuda än vad jag klarar av att ge. Jag är inte megatråkig helt igenom, jag bara beter mig som det. Haha, ja, här är jag. Godnatt! 

 

Tickelitock, klockan slår klock. 

Slänger in ett litet vardagligt inlägg för en gångs skull.

Klev upp vid tolvslaget idag, haltandes fram av utmattning men fast besluten att ta mig framåt. I ett desperat försök att stå stadigt våldgästade jag min far och bror en liten stund innan dem skulle iväg på arbete och diverse, jag vill inte sova. Alla planer jag såg så mycket framemot, garderobsrensning och plantera blommor, påbörja träprojektet och pussa på mina syskonbarn. Jag är otroligt tacksam att jag tog mig iväg på en promenad med mellansyster Erica och storasyster Emma, så jag åtminstone fått något gjort, köpt hem fler blommor till uteplatsen. Jag bär på en stor sorg som jag inte riktigt vill se själv, det gör för ont i att uppmärksamma sanningen och låta den ta över mina tankar och känslor. Jag är inte den som vill sitta still, sitta framför TV dagar och kväll- jag rättare sagt hatar det. Men det är precis vad jag gör, jag gör tvärtemot vad jag vill. Den utmattning jag bär på gör att mitt liv känns utan mening, jag förtvinar i en soffa. Jag är inte dödssjuk som i cancer, men jag är i ett tillstånd så utmattad att jag känner mig döende. Vissa kan tro att jag är lat, men för mig känns det som om jag ska falla ihop vilken sekund som helst. Det är som en sjukdom som inte syns utåt lika tydligt som inåt, för inom mig håller jag på att falla samman. När jag väl känner mig duktig i att få i mig en hel måltid, (blir till och med stolt om jag får i mig två mål under en dag)- vilket inträffar väldigt sällan, så klarar inte kroppen av det. Antingen spyr jag för att det bränner och värker i hela kroppen, eller så härdar jag och blir nästintill tokig. 

Min känsla, jag säger inte att det är så, men detta är min känsla. Det känns som att alla ser på mig som om jag är lat, så jävla lat, att jag är nöjd med att ha tid till att göra ingenting och inte bryr mig om att ta något ansvar eller ta för mig. Men det är så långt ifrån sanningen... jag vill inte sitta här, verkligen inte. Jag vill klara av att stiga upp klockan åtta och läggdags vid klockan 23. Jag vill äta frukost, ta en lång promenad och äta lunch. Städa utomhus och inomhus, arbeta med olika projekt och ta en fika med en vän. Tillaga en god middag och njuta. Träna, lägga pussel och avrunda dagen med en bra bok. Jag vill hoppa, springa och skratta. 

Jag skriver inte detta inlägg för att beklaga mig, än om jag ibland kan tycka synd om mig själv, nej, jag skriver detta inlägg för att öppna mig. Jag är rädd för hur folk ser på mig, att dem ser ned på mig och tycker att jag är lat. Jag vill att ni ska se inom mig, vad som egentligen pågår och att det inte är så lätt att ordna upp som många kanske tror. Jag behöver hjälp mot utmattningen, för att det känns som att jag är fånge i min kropp och det får mig att falla djupare i min depression, men jag är osäker på var jag kan finna ett hjälpmedel. När jag får en stund med en extra glimt av energi så ska jag ta tjuren vid hornen och söka hjälp.

Jag önskar och längtar till den dag jag kan stå stadigt utan att känna att jag behöver sätta eller lägga mig ner, det är min dröm just nu. ♥